Daniel Katz, som går under aliaset Quiet Commotion, är en 18-årig Malmöbaserad singer-songwriter som redan hunnit släppa musik i över fyra år. Musikaliskt har det rört sig mellan intim bedroom pop och slackeraktig indierock. Första gången jag fick nys om projektet var via en obskyr lista på ett internetforum. Sedan dess har han inte bara fått skivbolagskontrakt utan tycks även låtit utveckla sitt sound till något riktigt distinkt.
Nya albumet Spring präglas av stämningsfull indiefolk med lo-fi-texturer, där varma syntar och rustikt gitarrspel antar jordiga toner. Katz röst är som skapt för detta, med ljusa viskningar och en sorts dämpad skörhet som känns starkt inspirerad av Elliott Smith. De tillhörande texterna bär en lite barnsligt oskyldig, men ändå klarsynt prägel. Rader som “When these years end / When the world isn’t my friend” bidrar till en känsla av att växa upp i en värld som inte gör en annat än besviken. Oskyldigheten tycks istället ta sig uttryck i de många skogs- och naturmotiv skivan bär på – vilket naturligtvis går hand i hand med den gryniga lo-fi-folken.
Låtar som Candles in Dm och …and Buried Glow visar även prov på kompositionell färdighet. Banjo och olika flöjter bildar en mindre kammarensemble som vävs samman med rockigare energi på ett sätt som påminner om 90-talets indiefolkrockband, som Bright Eyes och Lullaby For The Working Class. Rader som “The only honesty in the world is in song” bidrar dessutom till känslan av musikalisk passion. En del spår, som The Colder It Gets, hade dock tjänat på att upprätthålla denna kreativitet för att verkligen behålla skivans momentum.
Även om texterna alltid levereras med övertygelse skiner de som allra starkast i de mer sällsynta ögonblick när Katz sjunger på svenska. På Vårvisa tränger rader om skuggor, döden och att inte “klara av hur högljudd världen är” in, för att blotta mörkare undertoner i den annars så milda och soliga musiken. Ett vemod ger sig tillkänna bland bilderna av grön mossa och porlande bäckar, medan klangfulla gitarrslingor flyter fram som en vårflod över den vackra bakgrundssången.
Spring balanserar i mångt och mycket på gränsen mellan nostalgi och originalitet. Det blir dock tydligt att det musikaliska blir som bäst när det är mindre av en homage till 90-talet och mer av en modern genrefusion, på det där sättet som unga människor tycks vara bäst på att få till. Samtidigt som albumet fulländar sin skogsglänte-estetik blir det också tydligt att de mer experimentella, genreöverskridande inslagen skulle kunna ges ännu mer plats. Det stillsamma pianot på avslutande New Year bäddar visserligen för en vacker avskedsballad, men vittnar samtidigt om en komfortzon som förtjänar att tänjas på framöver.
På det stora hela är skivan ett lovande steg för Quiet Commotion, som mycket väl kan bana väg för en intressant fortsatt diskografi. Det är inte bara ett friskt perspektiv, där världen målas upp som sedd genom ett ungt par ögon. Spring blir även ett exempel på en ung artist som på kreativa sätt omarbetar och förädlar de många influenserna i den musikaliska tradition som fört honom till där han står idag.
