Självbedrägeriet i fokus när Revet ger huvudrollen till Fröken Julies köksa
I monologföreställningen Jag spänner upp himlen med egna händer, fritt efter Strindbergs Fröken Julie, placeras Kristin i centrum – den försummade köksan, tillika Jeans trolovade fästmö, som i ursprungstexten figurerar som biperson. Den Göteborgsbaserade frigruppen Revet låter den bedragna kvinnan övertyga publiken om att hennes kille är bra.
Midsommarblomstret är kvar i Kristins hår och klänning när hon efter en arbetsdag på godset kommer in i det röda sovrummet som utgör scenografin. Ute är det fortsatt fest och det som pågår mellan Jean och Julie är inget hon oroar sig för. Hon bryter fjärde väggen, menar att det är gulligt att vi i publiken oroar oss, men helt i onödan – Jean och Julie kommer inte korsa några gränser. För att övertyga oss listar hon två stora pappersark med för- och emot-punkter på huruvida oron är befogad.
I frigruppen Revets uppsättning pågår Jean och Julies möte bakom en vägg, och vi hör endast dialogen när Kristin nyfiket gläntar på sovrumsdörren. Här bjuds vi in i hennes lek där hon med popcorn och flasköl under armen bitvis tycks underhållas av att tjuvlyssna på deras eskalerande flört. Dörrhandtaget används flitigt och något forcerat presenteras handlingen mellan Jean och Julie portionsvis. Kristin reagerar tillsammans med publiken på hur hennes trolovade tisseltasslar med Julie, vänder sig mot oss och understryker att det är 1880-tal där ute. Mycket riktigt uppstår en viktig skillnad där, mellan Kristins ledigt nyskrivna monolog, signerad Erika Lindahl, och dialogen som bakom dörren stannat kvar i Strindbergs språkskrud. I kontrasten mellan det moderna och det högtravande befinner sig hotet (otroheten) på ett parallellt plan, och stringensen riskerar att gå förlorad.
Att arbeta med inspelad dialog i ett högtalarsystem är i grunden svårt, och skådespelerskan Hanna Ingman gör ett imponerande jobb i att ge kraft åt Kristin. Med henne blir porträttet levande varmt och rymmer humor när hon, smittad av Jeans fäbless för franska, slänger sig med verbböjningar och glosläxor. Den perifera karaktären Kristin visar sig vara en hurtig Cajsa-Warg-typ som tager vad hon haver, drömmer om ett vardagligt liv, och visar publiken byggsatsen till det hus hon vill bygga. Och så är hon ju så kär i Jean. Han, som likställs vid solen själv när självbedrägeriet når sin kulmen och Kristins coping-strategier är på väg att ta slut.
Något som ytterligare förhöjer gestaltningen blir de simpla men kraftfulla ljusmomenten som utgörs av ett antal glödlampor med och utan lampskärm. Dessa blir stundvis Kristins motspelare och justeras av henne själv när hon låter de belysa ansiktet ur olika vinklar, allt eftersom sveket kommer henne närmre.
Jag spänner upp himlen med egna händer försöker på inget sätt vara ytterligare en uppsättning av Fröken Julie. Tematiskt rör sig i stället föreställningen i en helt annan riktning och tecknar ett porträtt av en kvinna som kämpar med att lappa ihop sin egen självbild och världsbild. Beslutet att ha med Strindbergs text som ”bakgrundsbrus” är förvisso en igenkänningsbar språngbräda för ett intressant porträtt. Men när de två sidorna av sovrumsväggen talar så olika språk, blir Strindbergs förlaga också något onödig för den inre konflikt som Kristin landar i. En tidlös självutplåning som jag tror dånat starkare i frånvaron av Julies och Jeans förinspelade smussel.
“Jag spänner upp himlen med egna händer” gästspelar på Folkteaterns lilla scen den 12 och 13 februari.
