Projektledarkvinnor och tafatta män – så kommer vi ifrån heterosexuell ojämställdhet

Efter första boken, Allt vi inte pratar om, hade författarduon Thor Rutgersson och Ida Östensson mer att säga. I år släpptes Allt vi inte ser – om hur osynligt arbete gör kvinnan till projektledare, mannen långsam och maktlös – och hur heterosexuell ojämställdhet kan motarbetas på realistiska sätt.

– Relationen kanske inte ska börja i ett Excel-ark, säger Thor Rutgersson.

När författaren Thor Rutgersson och jämlikhetsexperten Ida Östensson skrev på sin andra gemensamma bok, Allt vi inte ser, frågade de sina följare på sociala medier: Vad har ni för jämställdhetsutmaningar i er vardag?

Svaren flödade in: Bjuda in vänner. Planera utflykter. Packa väskor. Lösa tekniskt strul. Fylla på tvål. Boka tvättstugan. Kommer ihåg var saker ligger. Ta bilder på sin partner. Vädra. Tanka. Städa toaletten. Skriva upp vad som ska köpas in. Klippa gräset. Se till att det finns solkräm till alla.

– Vi såg att det fanns en röd tråd. Osynligt arbete fanns i alla delar av livet, säger Thor Rutgersson.

Så mycket att Thor och Ida kunnat sätta ihop både långa checklistor och bingobrickor där heterosexuella par kan se över sin arbetsfördelning. Att fylla i dessa kan klargöra vem som agerar projektledare i relationen, alltså den som håller koll på allas behov. I de flesta kategorier, från hushållning till sociala handlingar, står kvinnan för majoriteten av det osynliga arbetet. I snitt fem timmar mer än mannen per vecka, enligt boken.

Kan man säga att heterosexuella relationer är ojämställda?

– Det är svårt att svara på i någon slags definitiv term. Men utifrån de enkäter som vi gjorde i boken, och utifrån forskningen vi har läst, verkar det vara ett faktum att de är det överlag, säger Thor Rutgersson.

Samtidigt är han snabb med att ifrågasätta materialet: enkäterna har besvarats av författarnas egna följarskaror på sociala medier, som till stor del består av personer som är intresserade av jämställdhetsfrågor, vilket kan påverka upplevelser och insikter.

– Men det finns också mycket forskning i boken som vi berättar om – som hur mycket obetalt arbete kvinnor och män utför i hemmet. Där finns en dokumenterad ojämställdhet.

”Män försöker, men känner att det är för långsamt och på fel sätt.”

Thor Rutgersson beskriver i boken att han, under ett tidigare heterosexuellt förhållande, “drog sig tillbaka till källaren och började samla på ölglas”. Anektoten togs också upp under Bokmässan, där författarduon i år deltog i seminariet Är heterosexuell jämställdhet möjlig?. Då fokuserade diskussionen till stor del på motpolen till kvinnan i det heterosexuella förhållandet: Den projektledda mannen, som låter det osynliga arbetet utföras av andra.

Mannens passiva agerande, menar Thor Rutgersson, kan bero på att han mår dåligt, söker sig till något annat och frånskriver sig ansvar. Att gå med på vardagen, men inte inta en aktiv roll i den.

– En klassisk förklaring till de här rollerna är att vi fortfarande uppfostras olika. Att flickor lär sig att se en helhet, att se andras behov att ta ansvar, medan pojkar lär sig mer att vara risktagande och sätta sig själva i centrum.

Hur påverkas mansrollen av ojämställdhet?

– Bland både folk som skrev in och som vi djupintervjuade fanns det män som sa att de känner en viss maktlöshet, och att allt de gör blir fel. Att de försöker, men att det blir för långsamt och på fel sätt.

Och där kommer kvinnan in. Så typiskt relationellt att påverka varandra. För liksom mannen inte bör luta sig tillbaka och inta en passiv roll, kan kvinnan inte fortsätta ta kontroll över saker och upprätthålla hans passivitet. Vill hon ha en jämställd relation måste hon komma ifrån känslan av att veta bäst. Mannen måste ses som likvärdig, kommer seminariediskussionen fram till.

Det kan kännas hopplöst att ta upp och ta tag i. Men Allt vi inte ser har en konstruktiv ingång. Den heterosexuella ojämställdheten går att lösa, enligt Thor Rutgersson. 

I boken presenteras flera verktyg för att ta sig an bristande jämställdhet. Det viktigaste, enligt Thor, är att par helt enkelt ska börja prata och se hur situationen ser ut för just dem. Ett mer konkret verktyg är att separera. På låtsas. Under en eller två veckor tar en i relationen allt ansvar, och byter sedan av.

– Då kommer man lite bort från att någon rättar en hela tiden, säger att du gör på fel sätt. Det kan vara bra för båda att någon ska backa och någon ska kliva fram.

Hur tidigt ska man diskutera sånt här i en relation?

– Det gäller att börja prata så tidigt som möjligt så att det inte blir infekterat – för när många börjar prata är det för att något verkligen skaver, säger Thor och tillägger:

– Men man kanske först stämmer av om man har någon vibe över huvud taget. Relationen kanske inte ska börja i ett Excel-ark.