Politikerna vet att de kan skita i Norrland
Norrland spelar en nyckelroll i svensk ekonomi och industri, men saknar en fungerande välfärd. Trots det är få vallöften på nationell nivå riktade mot de som bor i norr. ”Jag är långt ifrån först om att gräma mig över detta”, skriver Amos Hedström.
Jag tänker ofta på det så kallade Norrland. Inte så jättekonstigt, jag kommer härifrån. Men nu när det är val känner jag mig ganska ensam om att tänka på Norrland.
Att ens samla ihop norra Sverige under namnet “Norrland” är missvisande. Ett område ungefär lika stort som Storbritannien som har så stora geografiska, etniska, dialektala och historiska skillnader borde inte förminskas till bara ett ord. “Norra Sverige” eller länens namn är mer korrekt än “Norrland”.
Norra Sverige har historiskt varit den del av landet som har släpats med för att någon statsmakt vill det. För ungefär 400 år sedan sägs det att Carl Bonde skrev till Axel Oxenstierna angående silverfyndet i Nasafjäll: “I Norrland hava vi inom våra gränser ett Indien, blott vi förstå bruka det.”
Även om Sveriges många regeringar sedan dess har lämnat tanken om att Norrland är en del av Sverige som kan exploateras likt Indien, så ligger tankarna kvar om att Norrland är delen av landet som ska försörja resten. Där uppe ska man bygga industrin, damma upp älvarna och gräva gruvor. Där är turistindustrin för folk som vill se vildmarken.
Ingen minister i den nuvarande regeringen bor i norra Sverige. Det senaste norra Sveriges fem län sammanlagt 41 mandat i riksdagen. I samma val fick Stockholms län 43 mandat. Inte så konstigt, för det bor fler människor där nere. Men jag har inget förtroende för att personer som kommer från söder om Dalälven förstår vad som händer här uppe.
”De vet inte hur det är att behöva flytta hela sin stad för gruvdriften.”
De vet inte hur det är att behöva flytta hela sin stad för gruvdriften. Hur det är att behöva åka upp till fem timmar för en förlossning. Hur det är att vänta en hel natt på ett tåg som aldrig kommer för att ledningarna har frusit. Hur det är att förlora sitt jobb och att se en hel stads framtid vackla på grund av en industrikrasch. Två gånger. Hur det är att alltid själv kompromissa, men aldrig se den andra sidan göra det.
I den gröna omställningen är norra Sverige nyckeln till framtiden. Och visst är det kanske så. Det hade kunnat vara perfekt. Men för att bygga ut och bruka denna nyckel, krävs det att norra Sverige behandlas som en likvärdig del av landet. Att vi får fungerande sjukvård och infrastruktur, och att delar av de resurser som skapas här får stanna här.
Det sköna för riksdagspolitikerna med det här problemet är att partierna faktiskt inte behöver bry sig om det. De har insett att de inte förlorar något på att skita i norra Sverige. Varför ska man satsa på att försöka få röster från ungefär 10% av Sveriges befolkning, när man kan få dem av resterande 90% istället?
Jag är långt ifrån först om att gräma mig över detta. För tio år sedan skrev serieskaparen Mats Jonsson den debattartikel i Expressen där han beklagade sig över den gemene svenskens ointresse för norra Sverige. Jonsson lade till sist sitt hopp i en dröm om ett enat folk:
“När allt kommer omkring vill jag inte sjunga separatismens sång, utan Internationalen. Ställd inför ett enat Norrland som seriöst hotar med folkomröstning, skulle inte makten ha annat val än att börja lyssna på de tio procent av folket som bor i provinsen.”
Jag önskar att jag hade kunnat säga till honom att hans drömmar gått i uppfyllelse. Att norra Sverige stått upp för sig självt och krävt jämlikhet och rättvisa.
Men ack så sitter vi här i “Norrland”, bara massa skog, lite renar, sextio procent av landet och den där tiondelen av hela befolkningen, fortfarande med samma problem som alltid plågat landsdelen.
Kanske blir det bättre efter valet. Kanske inte. Men det bestämmer som sagt inte vi.
Text: Amos Hedström