Pojken och huset

Hur kan landskapet beskrivas annat än med vinden? Hur den känns mot huden, kall, rå, benvit av köld. Regnet likt vassa nålar piskande mot kinderna. Och mörkret. Överallt detta mörker utan dess nåde. Du tänder kökslampan. Den surrar till innan den slocknar. 

Huset ligger beläget längs en otrafikerad, men förhållandevis stor, väg söderut. Det är några mil till närmaste stad. En tätort. Ingenting är tätt där. Ditt hus står mitt bland betesfält och odlingsmark. Det är stort, huset, och frågan är varför en pojke vill flytta dit och bo där ensam. Det är svårt att förstå, varför han gör det. 

Om du står i huset, vilket du gör, du går runt i det, vankar av och an mellan rummen med det gamla möblemanget från generationer tillbaka, kan du känna tystnaden som ett slags vadd mot öronen. Det finns inga ljud i huset, förutom något enstaka knakande från takbjälkarna och väggarna. Om nätterna krafsar möss någonstans på en andra sida. 

Det vore som om tystnaden själv skrek. Ett alldeles öronbedövande skrik, som om du står i huset, vilket du gör, blir tvungen att lyssna till. 

Huset gör något med en, oundvikligen. Det att befinna sig totalt bunden till platsen. Det finns inga distraktioner, ingen musik, ingen att bryta några meningar med. Det måste finnas en morgon, en kväll, men tiden och ljuset tycks övergå i varandra på de mest omärkbara sätt. En sömnlös sammansmältning. Helt plötsligt har några dagar gått, några veckor. Månader. Du ser dig själv i spegeln, den är smutsig, du undrar när den senast rengjordes, men det är en flyktig tanke, snart är den glömd och du står och stirrar på ett ansikte som är vackert, hårt, inte ditt eget. Nej, så har du aldrig sett ut. 

I huset kommer de mest märkliga tankar till dig. Du är osäker på hur, märker inte när de kliver in, utan ser bara på och låter dig upptas av dess former, smaker och doft. En söt citronkaramell eller kosmos. Hur eld fungerar. En saknad med bläckfiskhuvud och tio tentakler. Den sträcker sig efter dig och du vaknar som ur ett björnide, ser på klockan. Vad är tiden, när man inte har något att passa? Sekundvisarens sävliga tickande. Vad är ett vackert ansikte i sin ensamhet? Det att vara utan beskådan. Vad är det som rasar inombords? Allt det som väller ut och försvinner in i rummens mörka skrymslen. Vad är det som står pall? Du stiger upp på morgonen, utan en plan, utan en agenda. 

Du andas. 

Du andas. 

Du andas. 

Några knappa hundra meter från huset står tjurarna tunga mot jorden. Dessa brunsvarta, kolossala muskulaturer. De ser slött på dig när du går förbi och du kastar ett öga mot dem, undrar vad som skulle hända om de började springa mot dig, undrar varför de ser så trötta ut, om de vet att de snart ska till slakt. Nej. Tjurarna slaktas väl inte? Du undrar om de injicerats med steroider, för du har hört det, att det kan gå till så. De ser sjuka ut. Du undrar hur det ser ut när en tjur sätter på en ko. Du tänker på döda kalvar i gröna skottkärror. Du tänker att du ska sluta äta kött, att det är vidrigt med människan som äter kött. 

”Du tänker att himlen påminner om tjurens öga, och ju längre du stirrar in i natten, desto djupare skälver något i ditt bröst”

Du har aldrig läst en bok i hela ditt liv. Ändå väljer du den tjockaste ur bokhyllan och slår upp pärmarna. Bröderna Karamazov, Fjodor Dostojevskij. Du har tänt bordslampan intill den röda sammetsfotöljen och nu vilar boken tung i ditt knä. Den är seglivad, och du kämpar dig fram över raderna utan vidare nöje. Det är en gammal utgåva, i en äldre översättning, vilket gör att du flera gånger får lägga boken ifrån dig för att slå upp ord du inte förstår. 

Mefistofelisk, sangvinisk, palaver, konkarong, prosaisk. 

Du förstår inte att det finns så många ord du aldrig kunnat. Du förstår inte att det finns ett språk, det var så länge sedan du pratade engelska. How are you, säger du prövande ut i rummet, I´m very well, thank you madame. 

Det händer att du vaknar mitt i natten och undrar om du alls sovit. Du har slutat dra för gardinen och nu ligger du och ser upp mot himlens svarta klot. Du tänker att himlen påminner om tjurens öga, och ju längre du stirrar in i natten, desto djupare skälver något i ditt bröst.

Du har tänt stearinljus i badrummet och släckt lampan. Nu står du framför spegeln och stirrar på ditt eget ansikte. Du har hört det, att hjärnan efter några minuter av bristfälliga synintryck börjar hallucinera. Du ser hur huden blir medgörlig och mjuk. Tänjbar. Bakom dig börjar badrummet röra sig likt ett kalejdoskop. Du står och stirrar på ett ansikte som är stort, med svarta klot till ögon, med en päls som ser mjuk ut. Du sträcker ut tungan och låter den nudda golvet. Du känner på dina horn, du svingar din kropp fram och tillbaka mot väggarna.

Ibland är du tvungen att ta dig in mot staden. Tätorten. Du har blivit skygg för människor, inte blyg, utan ointresserad. Idag har du ett ärende men du går ändå längs hyllorna som på måfå. Framför köttdisken stirrar du på nötfärsen. Fläskfärsen. Kycklinglåren. Du mår illa, men det är extrapris, eller så är det en vana, när du sträcker dig efter ett paket blandfärs. Två paket. Max tre köp per hushåll. Kassörskan ler mot dig men du ser ner på dina skor, fumlar med kortet och undrar om du kommer ihåg koden. Godkänt. Kvitto? Du skakar på huvudet och staplar sedan varsamt ner varorna i din ryggsäck. Det känns som om ögon stirrar på dig från alla möjliga håll. Från små hål i väggarna, genom glasrutans dammiga repor. 

Du står i köket och doftar på en burk kanel. Du vet inte varför, kanske finns det inte så mycket annat att göra, kanske är det ett infall, ett minne, någon som ropar långt där bakom. En mor, nej. 

Inte är det mor. 

Dina händer är vita som något dött. Du tycker att dina händer ser ut som torskkött. Din hud är grå potatis. Över dina ben växer bleka hårstrån och ibland sitter du och ser på kroppsdelarna som är där, nästan överflödiga. Du knyter din näve, slappnar av, knyter den igen. Det att vara utan funktion. Du försöker erinra dig om vilket som stämmer, att hjärtat är lika stort som en knuten näve, eller hjärnhalvan. Du förstår inte att du har något som slår inuti dig med dämpad rytm. Du lyssnar till det, blodmekanismen. Du tycker att du kan höra den sjunga. 

Snön är blå när den äntligen kommer. Allt som lever på blod ska själv förblöda. Du tänker på den meningen. Den smakar järn. Kanske att du läste den i Bröderna Karamazov. På huk knyter du skorna och går ut i vintern. Du tänker på att stjärnorna finns där bakom, du öppnar dina bleka handflator och känner snön smälta mot huden. Tjurarna är inte i hagen och det hugger till av besvikelse i ditt bröst. Du tänker på saker som är varma. Elden, vattnet i badkaret, spisen, tekokaren, elementet, blodet. Du tänker på att stjärnor dör varannan sekund. Ett två tre fyra fem. 

Du har läst halva boken när du lägger den ifrån dig. Utanför fönstret är det svart. Inte en enda siluett, en enda kontur. Det är ett kompakt mörker, därför att huset står intill de oupplysta odlingsmarkerna, och nedanför dem: havet. Skulle någon stå utanför fönstret skulle de se dig stå och slå huvudet hårt mot garderobsdörren. Kanske finns det inte så mycket annat att göra. Kanske i ett försök att tysta något som kallar långt där bakom. 

”Du har hört det, att solen en dag kommer att slockna eller sugas in i sig själv”

Du har börjat göra armhävningar. Du häver kroppen upp och ner på vardagsrummets orientaliska matta. I början säckar du ihop efter bara några stycken. Nu klarar du trettiotvå utan vidare. Efteråt ligger du på mage och känner mattan rispa mot kinden, hakan. Efteråt står du framför spegeln och ser på en kropp som är lång, kantig. Du spänner armarna i olika vinklar. Du nickar, excellent choice sir, the finest of them all. 

Det finns en gungstol i huset. Det finns diabilder från sent 1800-tal men du har inte orkat föra mer än ett tjugotal mot ljuset. De föreställer mest stenar, folk som badar, en konfirmation. Du förstår inte att det funnits folk i huset innan dig, att det finns så mycket människor i världen. Funnits. Det finns ett badkar i huset. Du sitter naken på alla fyra och studerar dina avbitna fingernaglar under vattenytan. Som ett förstoringsglas. Du tycker fingertopparna påminner om ett vitt kraterliknande landskap. Du har hört det, att solen en dag kommer att slockna eller sugas in i sig själv. 

När våren kommer har du bestämt dig. Du tar inte ens på dig skorna. Gräset är svalt av nattens dagg. Stråna kittlar dig mellan tårna. Jorden en mjuk fuktig dyna. Du går de hundra meterna, ljuset är gult, gult. Ovanför dig öppnar sig himlen som en mun. Du tänker på att bli svald hel. Du tänker på tänder och lockläten. Tjurarna står längre ner på fältet när du hoppar över staketet och börjar gå mot dem. Hallå, ropar du, I’ve been missing you fools like crazy. Du skrattar. Djurhuvuden i motljus. 

När du börjar springa ser de skeptiskt på dig en sekund. Du undrar om det är en längtans galopp, en glädje. Fötterna glider ner i den upptrampade jorden. Klövarnas klappring. Ljudet är en bultning mot jorden, en hord över savannen. 

Dudunk.

Dudunk. 

Dudunk. 

Du springer det snabbaste du kan. Du känner nävhandens slag i bröstet. Himlen är en mun, ett rop. Du skriker.