Poetiskt och intimt när Klara Keller tar över Debaser
Ögats Läppar Sluter Sig. Namnet på det album som Klara Keller har turnerat runt med det senaste året och som får möta Stockholmspubliken på Debaser en fredagskväll i mars. Inramningen för kvällens konsert är minst lika poetisk när tonerna till låten intro sakta ökar i volym och en andaktsfull stämning sänker sig över rummet. Försiktiga, sorgsna stråkar och harpa ljuder tilltar sakta i volym. Det känns mer som ett outro än ett intro, som slutet till någon gammal film – En tragedi där ingen får varann och alla dör.
När Klara Keller några sekunder senare kliver ut på scenen skruvas energin snabbt upp. Hon kliver in med pondus och en påtagligt hög energi. När hon placerar sig självklart i mitten av scenen, längst fram, nära publiken, blir hon rummets mittpunkt från första sekund. Inget kunde kännas mer självklart. Andra låten Fjäril når sitt klimax när Klara vrålar “Hur vågar man gå dit längtan går, hur vågar man göra nåt man inte får” och det är som att hon i den meningen visar publiken just precis hur. En stor fjäril pryder scenbakgrunden och ett starkt indigoblått ljus, som känns igen från affischer, pressbilder och inlägg i hennes sociala medier, dränker scenen. Den sätter fingret på det konceptuella, sammansatta intrycket. Både estetik och utförande förhåller sig väldigt lojalt mot albumet och som publik känns det ofta som att man befinner sig mitt i Ögats Läppar Sluter Sig.
Fullmånsdagar, som är en ganska långsamt puttrande låt, vaggar in publiken i en meditativ dimma. Det är en lågintensiv stämning i rummet. En nästan hypnotisk känsla som förstärks av att många av låtarna sömlöst övergår i varandra och upplevs som förhållandevis lika. Det blir lite som att stå och kolla på en snurrande ballerina i en gammal speldosa utan att blinka. På Sorgenfri, Flöjtparti plockas dock arrangemanget ner och vi bjuds på lite välbehövd dynamik. Klaras röst får stå för sig själv i en kort, intim visa om olycklig kärlek. Dippen får den nästkommande låten Aldrig Följt Mitt Hjärta Av Att Följa Dig att kännas mer upbeat i jämförelse vilket är upplevs som skönt då det som sagt finns en tendens att settet blir lite jämntjockt när många av låtarna påminner om varandra i både stil och utförande.
Ett trumsolo som låter påtagligt inspirerat av Håkan Hellströms Dom där jag kommer ifrån (vilket kanske inte är så konstigt då de har samma producent och trummis på flera skivor) sätter punkt för upplevelsen av att Klara Keller är en naturlig del av den kanon och låttradition som till exempel Håkan Hellström, Annika Norlin och Veronica Maggio verkar i. Både rent musikaliskt och uttrycksmässigt så känns framförandet, av den anledningen, bekant. Det är något nostalgiskt och hemtrevligt över framträdandet som både låter och känns precis så som man föreställer sig att en Klara Keller-spelning ska låta.
När konserten börjar närma sig sitt slut kliver en annan indie-darling, Esther, ut på scenen och tillsammans framför de låten Lucky Luke som ges den mystiska inramningen av att ha skrivits i Paris om en specifik person “de som vet de vet” osv och det blir en fin duett (som dock tar lite stryk av att Ester knappt hörs). Jag slänger en snabb blick mot ljudteknikerna. Två äldre män som ser mycket glada och nöjda ut.
Trots en setlist med förhållandevis få överraskningar så lyckas Klara hålla rummet i sin hand. Det som musikaliskt stundtals tenderar att blir förutsägbart, på gränsen till enformigt, vägs på så vis upp av en oerhörd scennärvaro och förmåga att synka med och underhålla sin publik.
