Poesin reser sig upp och får kropp i Århundradets kärlekssaga
Tre kvinnor på scen, alla samma person men i olika tidpunkter av sitt liv, bjuder in till berättelsen om sitt äktenskap. Genom sång, rytm och Märta Tikkanens poesi skildras en saga där kärlek och smärta hela tiden ligger tätt intill varandra.
Den nyskrivna pjäsen bygger på Tikkanens diktroman Århundradets kärlekssaga och skildrar den skrivande kvinnans kamp för att leva, skapa och formulera sig i en relation med en alkoholiserad man. Genom tre skådespelare gestaltas Märtas olika livsfaser, den yngre Märta 1 (Ida Knapp Drougge), den lite äldre Märta 2 (Mari Götesdotter) och medelålders Märta 3 (Katarina Lundgren-Hugg), växlar föreställningen mellan tidsskikt och visar hur kärlekens kraft, utnyttjande, beroende och längtan efter självständighet följer henne genom hela livet. Påtagliga trauman som Märta utsatts för får även publiken ta del av genom att hennes man gestaltas av Katarina Lundgren-Hugg.
Musikteaterformen av pjäsen, där poesin vävs samman med sång och monologer, fördjupar Märtas inre resa och framhäver både slitet i relationen och hoppet som aldrig lämnar, men tydliggörs också av en inre monolog när orden inte räcker till. I en tangolik rytm kastas replikerna snabbt mellan de tre skådespelarna, vilka speglar tre av Märtas livsfaser och hur kärleken långsamt suddas ut. Resultatet är en berättelse om självförlust, kärlek och vägen tillbaka, starkt förankrad i Tikkanens ursprungliga poetiska verk.
Iscensättningen bygger vidare på musikteaterformen genom att låta tempot driva fram berättelsen i snabba, rytmiska skiftningar. När samma repliker om förlåtelse och löfte om förbättring återkommer skapar det en känsla av att den destruktiva relationen inte är ett enstaka kapitel utan en erfarenhet som följer Märta genom livet. Hoppen mellan de tre faserna gör att publiken ser hur mönstren byggs upp, upprepas och till slut fastnar som ett förutsägbart trauma.
Samtidigt blir det, tyvärr, vid slutet av första akten något överanvänt. De ständiga växlingarna mellan Märtornas röster blir stundvis för snabba och skapar snarare rörighet än emotionell förankring, särskilt när centrala repliker sjungs istället för att uttalas.
Men överlag, och särskilt mot slutet, växer detta stilistiska grepp till något betydligt mer intimt. När de tre Märtornas röster speglar varandra snarare än att avbryta, knyts allting samman och hennes olika åldrar möts på scenen tillsammans. Mot slutet står de tre Märtornas perspektiv sida vid sida, och det blir tydligt att de inte längre dömer sina tidigare jag, utan accepterar och förklarar dem. Det binder samman livsfaserna och traumat på ett sätt som fördjupar pjäsen och med en tydligare bild av hur relationen format henne genom livet.
Med Tikkanens verk som utgångspunkt blir manuset också pjäsens starkaste del. Poesin personifierar så väl Märta och hennes mans destruktiva relation. Det skildrar svårigheterna i kärleken, den osäkerheten som finns, men också svårigheterna i att lämna den havererande relationen. Sveken, genom tunga, exakta poetiska repliker, det destruktiva som äter på Märta trots att det finns en liten bit kärlek kvar, blir hjärtskärande att höra. Kärleken skildras som vackert, mänskligt, men oerhört komplex, det finns kärlek trots destruktivitet och därför kan hon inte lämna. Något som blir särskilt tydligt i scenen där Märta blir slagen av sin man första gången. Våldet visas inte explicit men framställs som ett abrupt avbrott av känslor och förvirring där ljud och ljus stannar upp, som i slowmotion. Märtas röst tar över för att bortförklara händelsen genom skam och mannens ursäkter.
Den ständiga frågan varför lämnar du inte honom? tas upp. Människorna runt Märta gror i ifrågasättandet av hennes relation. Men både manus och ensemblens framträdande levererar ett svar som är långt ifrån enkelt. Det är rädslan av att bli fri, förvirringen och ett djupt generationstrauma som till slut kväver Märta. Med hennes allt mer förskjutna förståelse av vad kärlek är, och naiva tro stannar Märta trots destruktiviteten. Varje replik levereras avskalat och rått, som om det vore skådespelarnas egna. Blickar, toner och pauser blir lika betydelsefulla som orden, ibland till och med mer. Ensemblen rör sig mellan likgiltighet, naivitet och explosioner av känslor som gör Märtas inre kamp begriplig, inte genom förklaringar utan genom att låta oss känna den.
Med en scen som förnimmer om det finska designarvet förstärks den känslomässiga laddningen i Märtas hem. Iscensättningen, av Linn Henriksson Strååt, görs med en imponerande tolkning, där varje detalj från de nedtonade färgskalorna till träelementen, förs tankarna till något både hemtrevligt och tyngt av historia. Ljuset arbetar i skiftningar som följer Märtas känslotillstånd, ibland kallt och avlägset, ibland nära. Det blir som om publiken kastas rakt in i hennes tankar. Helheten i scenografin skapar ett rum där hennes upplevelser inte bara visas, utan känns i det hem och relation Märta fastnat i.
Det som till slut stannar kvar är hur föreställningens synliggörande av de små, nästan obetydliga svek som långsamt äter på en relation. Med missbruk, misshandel och destruktivitet blir pjäsen en påminnelse om hur lätt gränserna förskjuts när man älskar någon som inte älskar tillbaka på samma villkor, och älskar sin kärlek mer än personen.
Århundradets kärlekssaga spelas på Malmö Stadsteater till den 18 februari 2026
