Hajpat är ordet när det snackas om Playboi Carti. Hela hiphopvärlden håller andan när han släpper album (de blir ofta uppskjutna, som för att hålla fansen på halster och bygga upp spänning). Till viss del med rätta, för Carti är en artist som alltid har gått en helt egen väg. Från att ha varit en trap-pionjär som adlibbade över drömlika beats på albumet Die Lit återuppfann han sitt persona på Whole Lotta Red och blev en vampyrisk punkrappare som blandade grunge, hiphop och goth.
Frågan på allas läppar är naturligtvis om hans nya album MUSIC kan leva upp till hajpen – och till det kaxiga omslaget, som bara består av orden “I AM MUSIC”?
Öppningsspåret POP OUT introducerar en skärande, nästan industriell aggressivitet som känns som en uppskruvad fortsättning på Whole Lotta Red. Resten av albumet verkar dock inte bygga vidare på denna punkanda. Andra höjdpunkter finns på CRUSH, där Cartis autotunade röst backas upp av en kör, den hypnotiska I SEEEEE YOU BABY BOI, och den mer avspända poprappen på RATHER LIE och BACKD00R. Det finns utan tvekan en stor bredd på albumet och Cartis röst är i toppform. Han kan växla mellan allt från hatisk till sensuell till apatisk under loppet av en och samma låt. Alla hans tekniska signum finns kvar.
Hela albumet är fullt av intressanta idéer, som dock aldrig tycks upprepas. Låtlistan känns dock collagelikt ihopsatt och sambandet mellan en låt till nästa blir ofta oklart. Kanske försöker han, med albumets titel, göra någon poäng om sin mångsidighet som artist, men i praktiken framstår MUSIC som osammanhängande. Faktum är att det är denna rörighet som blir skivans fall. De många olika stilarna blir lösa trådar som aldrig följs upp. Framför allt känns låtarna mot slutet oinspirerade och glöms lätt bort. Även om det finns många guldkorn blir det svårt att få en lika klockren helhetsbild som på hans tidigare album. MUSIC drar helt enkelt inte tillräckligt i någon riktning.
Under albumets 77 minuter trängs också många stora featurenamn: The Weeknd, Travis Scott och Kendrick Lamar (på inte mindre än tre låtar), bara för att nämna några. Alla kompletterar de Cartis stil väl, men samtidigt känns han lite för trygg när han lutar sig tillbaka mot sin och de andra artisternas stjärnstatus. Han mister då mycket av sin framtoning som nyskapande och rebellisk.
En av Cartis styrkor har alltid varit hans förmåga att låta det substanslösa föra sin egen talan. Han anammar olika stilar på varje låt men utan att egentligen ha något konkret att säga. De ofta tomma orden och många adlibsen matchas av de kreativa och hypnotiska beatsen. Det är inte så mycket “style over substance” som att stilen blir substansen, och han förtjänar en eloge för att lyckas med detta även på MUSIC.
Tyvärr känns albumet dock i sina svagare stunder som en urvattnad version av Whole Lotta Red. Det är inte så mycket en vidareutveckling av rage (den subgenre av trap han själv i princip har definierat) som en tamare och mindre fokuserad version. Hans tydliga personlighet blir också lite för diffus på MUSIC. Han är varken lika lättsamt kreativ som på Die Lit eller lika punkigt subversiv som på Whole Lotta Red.
Man får känslan av att Carti tror sig kunna rida på vågen från sina tidigare, mer konceptuella albums framgångar. Att han nu kan hävda att han “är” musik och därmed kan göra precis vad som helst. Men sammantaget blir MUSIC mest mellanmjölk. Det består av många intressanta idéer vars potential inte får utvecklas till fullo. Svaret på frågan “Är Playboi Carti musik?” blir…nja. Men han fortsätter att vara en av de mest unika rösterna inom trap.
