Pisa-mätningen gör mig nostalgisk inför maoistiska barnböcker
Johanna Ihse skriver om valet, pisamätningen, och den till synes bortglömda idén att unga faktiskt vill veta vad som försiggår i världen och diskutera komplexa samhällsproblem.
En valrörelse som dominerats av desperata försök att nå den svenska ungdomen har kommit och gått, och den senaste Pisamätningen visar att en tredjedel av femtonåringarna inte kan läsa ordentligt. Den allmänna åsikten i medelålderssverige verkar vara att barnen suger.
Unga hatar att läsa nyheter och böcker, är för lata för att jobba, och bryr sig på sin höjd om att hålla koll på kändisars Instagramflöden. De har inget attention span, är bortskämda och hyperindividualistiska. Men denna grupp håller också på att växa upp till att bli väljare, och därmed också politiska konsumenter och prenumeranter att räkna med.
Därför storsatsar tidningarnas chefredaktörer på att leverera sina nyheter i reels-format, och redaktionscheferna på Public Service verkar ha insett att ingen ungdom äger en radioapparat – och därför skapat något så revolutionerande som en app. Samtidigt har alla partiledare ett Tiktok-konto, och utöver att tävla om vem som ska bilda regering handlar dagspolitiken mer och mer om vem som kan få flest views av tonåringar.
När Pisamätningen nu släpptes några dagar innan valet visade det sig att svenska niondeklassare aldrig varit så kassa på matematik, läsförståelse, eller naturvetenskap. Politikerna svarade med att klia sig i huvudet och skylla på grundskolans överanvändning av digitala verktyg, eller på friskolesystemet. Deras nonchalans förvånade faktiskt även mig, som för öppenhetens skull ska sägas redan tvekat på min föräldragenerations slutledningsförmågor.
Jag menar, har inte barnen blivit precis det ni uppmuntrade dem att bli?
När jag var liten brukade min pappa läsa en barnbok för mig om ett gäng förskoleungar på ett daghem som var trötta på att tvingas leka, höra sagor och sova middag. För att visa sitt missnöje gjorde barnen uppror mot sina fröknar och tvingade dem att leva som barn under en dag. I sin desperation utbrast till slut fröknarna: “Vi vill inte höra sagor! Vi vill läsa dagstidningen!”.
Barnen svarade: “Det vill vi också”.
Att läsa maoistiskt kodade sagor för barn om kapitalism och klassamhälle är kanske inte något vi ska ta tillbaka. Men boken, skriven i slutet av 60-talet, visar upp en radikalt annorlunda syn på barn och unga jämfört med den som existerar idag. Den kontroversiella idén, att unga faktiskt vill veta vad som försiggår i världen och vill diskutera komplexa samhällsproblem, tror jag fortfarande stämmer.
Men dagens politiker har aldrig gett unga en chans att höra något annat än klickbara oneliners med najs bakgrundsmusik på TikTok. Och sedan klagar de på den ointresserade ungdomen. Barn underhålls med SVTs AI-animerade barnprogram och Ipad-spel, och föräldrarna undrar varför de inte har lust att läsa finlitteratur.
Det finns säkert många anledningar till varför det gått så dåligt för svenska skolelever i Pisa. Men jag tror knappast att vuxenvärldens fördummande retorik och allmänna misstro mot kidsens intressen och intelligens bidragit positivt.
De kan aldrig läsa dagstidningen om ni inte låter dem.
