Låtskrivaren och musikern Phoebe Bridgers har en unik förmåga att transportera lyssnaren. När jag lyssnade på hennes musik för första gången något år efter att hon släppt sitt debutalbum Stranger in the Alps 2018, drabbades jag av en spöklik illusion. Helt plötsligt var jag en tonåring någonstans i västra USA, med håret blekt och boots på sommaren, vandrandes ner för Scott Avenue med hela världen på mina axlar. Med sin melankoliska och skarpa indiemusik får Bridgers lyssnaren att tänka tillbaka på ett förflutet som inte tillhör en. Varje låt är en egen tidskapsel som skapar både emotionella och sensoriska upplevelser. Hennes senaste, efterlängtade album Lost Weekend leder lyssnaren genom en oviss tid fylld med sorg, kärlek och ett försök att komma ut på andra sidan.
Albumet inleds med The Outside vars ljudbild för tankarna till Imogen Heap och som inleds med ett förskräckligt smärtsamt skämt. “Crying in a suit and tie / But you should see the other guy”, Bridgers börjar albumet på sin pappas begravning i ett dissocierat tillstånd. Efter den lågmälda inledningen slår Bridgers till med Lost Boys som samlar alla hennes starka sidor. Grusig nostalgi, vemod och en countryklingande ljudbild. Många av låtarna på albumet befinner sig som i ett undervattensstadie. Flytande, eftertänksamma, dämpande, dramatiska, sorgsna. Bridgers framkallar oförklarliga känslor hos mig. En djup, bottenlös sörja som varm asfalt. Hjärtat har bytts ut med ett övermoget lila plommon, sött och ruttet. “This is gonna kill me, wait”, det finns ingen hejd på känslorna i albumet och de fördjupas för varje lyssning.
The Governor’s Waltz placerar lyssnaren i en ödslig balsal upplyst av månljuset. Bridgers besöker en gammal kärlek, misstänker att sångens “du” är exet Paul Mescal. Bridgers närmar sig kärleken, både gammal och ny, med enormt mycket känsla. Även hennes nuvarande partner, komikern och skådespelaren Bo Burnham, finns med på albumet. Bland annat i den riviga låten Bobby där hon levererar den charmiga frasen: “I don’t know if I can make it tonight / but what are you doing the rest of my life, Bobby?”.
Albumtiteln Lost Weekend refererar till när John Lennon beskrev sin 18 månaders långa separation från Yoko Ono som “The lost weekend”. En period präglad av kaos, supande och annan kärlek. Bridgers har sedan Boygenius-tiden tagit ett kliv tillbaka från rampljuset, men istället för festande som Lennon har hon försvunnit in i något annat. En virvelvind av att förlora någon nära, bryta upp sin förlovning, göra en världsturné i ett indierockband, hitta ny kärlek och börja om igen. Bridgers träffande sätt att återberätta livet får lyssnaren att verkligen bry sig.
Rent ljudmässigt så känns detta album som det mest enhetliga och finslipade av Bridgers. Ljudbilderna flyter iväg åt lite olika håll, men utgår från samma skrot och korn. Haunted och Never Going Back! utforskar ett roots-sound med slide, banjo och dragspel. Liberty Tree inleds med kusliga visslingar och mynnar ut i en medryckande och överraskande lycklig låt. På albumet finns också flera ballader som söker sig till mörkret, den gripande och atmosfäriska Other plans och den drömska As Above.
Lost Weekend är ett oerhört välgjort, känslosprängt och finstämt album. Texterna är brännande och gestaltande med en skicklig fingertoppskänsla. Ljudbilderna är innovativa och bär på lika mycket sprängstoff som texterna. Om det finns något jag saknar så är det fler intensiva spår som Lost Boys och något vi glimtar i slutet av låten Lost Weekend. På något sätt känns detta album mer städat än hennes tidigare men det är onekligen en makalös platta. Jag ser fram emot att hemsökas av dessa låtar i höst.
