Perfect Days: En snoozefest eller bitterljuv feel-good film?

Nu är han tillbaka… Det känns som jag skrivit det här i alla mina senaste recensioner? I alla fall är den tyske filmskaparen Wim Wenders aktuell med sin nya film Perfect Days, vilken är hans bästa på mycket länge. Filmens manus är skrivet av Wenders och Takuma Takasaki, och i rollen som den hängivna toalettstädaren Hirayama ser vi den legendariska skådespelaren Kōji Yakusho (Cure, Tampopo). Hirayama lever ett stillsamt liv i centrala Tokyo som följer samma struktur varje dag. Han vaknar tidigt på morgonen, viker ihop sin madrass, vattnar blommorna och kör till jobbet i sin van, lyssnandes på amerikansk rockmusik—som bland annat Patti Smith, The Animals och givetvis Lou Reed—i sin kassettbandspelare. Vi får med noggrannhet se honom städa offentliga toaletter i staden. Vid lunchtid sätter han sig för att äta sin macka och fotografera med sin analoga kompaktkamera Olympus Miju II. 

Ett särskilt motiv han väljer är ett träd, där han blickar upp mot trädtopparna och ser solen skina igenom—Komorebi (木漏れ日), som det heter på japanska och bokstavligen översätts 日ljus/sol; れ漏 flykt från; 木 träd. Ordets mening går som en röd tråd genom filmen i en lek med livets ljus och mörker, samt de skuggbildningar som uppstår mellan dem. Efter sina pass går han och duschar av sig på det lokala badhuset. Han går sedan ut och äter, därefter går han hem och läser en bok innan han lägger sig för att göra samma sak nästa dag.

Hirayamas dagar är perfekta, där han tycks ha den perfekta balansen i livet för att inte störas av ytterligheter, och även de dagar han inte jobbar är han oerhört produktiv. Att han trivs med det framställs genom att han ständigt småler mot livet, men ibland krackelerar bilden och en melankolisk verklighet skiner igenom.  Precis som Wenders tidigare verk—såsom mästerverken Paris, Texas (1984) och Himmel över Berlin (1987)—är Hirayama en fåordig, isolerad, men mycket omtänksam medelåldersman som tycks leva i en parallell värld, där han som en skugga observerar människorna omkring honom. Genom små berättelser som dyker upp i Hirayamas vardagsliv ställs fler frågor än som besvaras, vilket ger oss glimtar in i hans liv innan han började städa toaletter. 

Trots segmenten som påvisar hans jobbiga förflutna är filmen i stort sett en dröm som romantiserar livet, och tillika det exploaterande städaryrket. Visserligen är Japan både renligare och mer innovativt än Sverige, och de toaletter han städar är redan väldigt rena, men den polerade bilden av Hirayama gör att han känns fetisherad i sin roll som arbetare. Han tvingas in i rollen av att nöja sig med det lilla, något som det ska framstå finnas en dygd i, vilket Chuck Bowen spinner vidare på i en recension här. 

Det känns som en film om Japan, snarare än en japansk film

Som vanligt gör i alla fall Yakusho ett enastående jobb, där han har en förmåga att med små medel framföra mänsklighet i en emellanåt underskriven karaktär. Han är varm och omtänksam, men också någon de andra karaktärerna lutar sig på—det är vid interaktionerna han blir intressant. De flesta av gestalterna, inklusive Hirayama, blir nästan som karikatyrer. Budskapet att omfamna livets små glädjeämnen undgår nog ingen, vilket jag kan ställa mig tvetydig till då jag anser att ett starkt budskap kan överskugga filmen. Däremot är det en väldigt vacker dialog, som paras ihop fint med filmfotografen Franz Lustigs vackra foton.

Filmen har jämförts med Jim Jarmuschs Paterson i sin form, vilket jag delvis kan hålla med om då båda verken använder sig starkt av intertextualitet. Något jag var orolig för i början var att det skulle bli hipstrigt och pretentiöst med kassettband och hans analoga fotografi (något Paterson blir), men så tycker jag faktiskt inte att det blir. Däremot påminner den mig om Sofia Coppolas Lost in Translation på det sättet att det känns som en film om Japan, snarare än en japansk film, trots att den följer en japansk lokalvårdare. Det är visserligen en tysk-japansk produktion, men att denna film är Japans Oscarsbidrag och tävlar om titeln Bästa internationella film gör mig lite förbryllad. Jag uppskattar Wenders, men det har gjorts väldigt många bra japanska filmer av japanska filmskapare 2023, som i mitt tycke varit bättre. Trots min kritik hade jag ändå en fantastisk bioupplevelse och glädjer mig åt känslan av att filmen stannade kvar hos mig länge. En bitterljuv dröm, och bland de bättre feel-good filmerna jag sett.