Pedagogik och rörelse när Shakespeares sonetter kommer till liv
Shakespeares 154 sonetter var aldrig skrivna för teaterscenen. När det för första gången trotsas av Göteborgs stadsteater omvandlas Studions kammarscen till ett sprakande renässans-paradis som i Kenneth Kvarnströms regi resulterar i ett dynamiskt allkonstverk, välkoreograferat ut i fingerspetsarna.
En böljande röd kärlekstunga utgör fonden då publiken strömmar in. På den, en projektion som redogör för pjäsens centrala begrepp: Love. Sonetterna skrevs för omkring 400 år sedan under något som kan ha varit William Shakespeares trettioårskris. Texterna försöker alla på ett eller annat sätt beskriva kärleken – en tendens som än idag verkar ligga latent i DNAt hos krisande män. Kärleken, som den beskrivits av Shakespeare, hålls i Kenneth Kvarnströms regi och koreografi avskalad. Ensemblen gör därtill ett mästerligt jobb med såväl textleverans som rörelse och blir med små medel en vild ström kärleksöden.
Inledningsvis är det en blåklädd sexmannaensemble som intar scenen och pedagogiskt redogör för sonettens ramar. Textformen definieras vänd mot publiken som mycket kort och har tydligen genom historien rekomenderats att läsas max tre om dagen, förslagsvis i ett vardagsrum. I Studion på Stadsteatern ska hela 27,5 sonetter i Lena R Nilssons översättning framföras på scen. Kaxigt. Bakom ensemblen rullar powerpoint-projektioner med förstärkta nyckelord. Det hela är väldigt avslappnat, och snart har publiken koll på vad en jamb består av och hur betoningen bäst görs förstådd. Formmässigt fortsätter pjäsen så: Kvarnström låter publiken slängas mellan att uppleva sonetterna framförda, och att tillsammans med ensemblen granska dem utifrån. Lite som ett guidat museibesök där konsten levandegörs mellan det att verkstextskylten högt uppläses. Ibland mot publiken och ibland av museiguiderna till varandra.
Tungans röda färg är redan i andra scenen släckt och dekoren liknar nu mer en ljus mattbeklädd vågformation som mjukt tar emot ensemblen när deras knän ger vika åt sonetternas kärlek. Samtidigt representerar den ett förvuxet textblad på vilket de yttrade orden kan landa på. Här lever Joonas Tikkanens genomtänkta videodesign i symbios med texten och orden som hinner fastna på fondväggen tvättas mellan varven bort med scenrök. Bland projektionerna finns också blommor som ensemblen matchar i rörelse och snabba kostymbyten. En scen som fastnar är när en vallmo i Rachel McNamees dansnummer plågsamt förtvinas.
I Dan Anderssons generösa ljuddesign lockas 1600-tals-atmosfären fram genom lutenisten Jonas Nordberg, och plockandet på renässanslutans hals blir vitalt för föreställningens inramning. Shakespeare-dvalan är ett faktum och det blir möjligt att landa i poesin när den tonsatta dansen ger pauser i ordströmmen. Centralt för uppsättningen blir den böljande form i vilken Shakespeares ord sveps in och tänjs ut av de visuella elementen. Dramaturgiskt finns inte mycket till stegring mer än att kärleken, ju fler former den tar, visar sig allt svårare att få grepp om.
En näsduk i röd sammet rör sig ordlöst mellan Maria Salomaa och Philip Zandén och gestaltar ett möte, ett barn, ett samband mellan två kroppar. Det är otroligt vackert. Det böljande tyget som rekvisita återkommer också senare, i en diffus och förvuxen gestalt skrämmande lik Tove Janssons Mårran: Ett svart skynke pulserandes på scen i ren förkroppsligad ensamhet. Det är en känsla av genuin berättarglädje som ramar in Kvarnströms sonetter, inte minst när Karin de Frumerie kommer alldeles nära bänkraderna och viskar kärleksord med uppslagen bok i hand. Emil Ljungestig fiskar fram en flaska rosenvatten att lekfullt spraya ensemblen med, en slänggunga svingas över de främre raderna. Kort sagt kan vad som helst hända.
Kanske är vi i allmänhet svältfödda på denna kärlek till orden, och det är möjligt att Shakespeares sonett-poesi hålls onödigt svåråtkomlig när den inte sätts upp på scen. Att tillgängliggöra ord så här är inget annat än njutbart och gör Kenneth Kvarnströms sonetter till en tidlös hyllning av Shakespeares ordskatt och bildrikedom. När sista sonetten är framförd tågar ensemblen ut, unisont nynnandes Elvis Presleys Can’t Help Falling in Love. Kärleken har för sista gången visat sig lika plågsam som underbar och jag är fortfarande övertygad om att det är ett experiment vi precis bevittnat. Ett unikt sådant som öppnar upp för tolkning, ger mersmak, och redan från början bjudit in publiken på lika villkor.
Sonetter hade urpremiär på Göteborgs stadsteater den 16 januari och spelar fram till 21 februari 2026
