Paris Paloma från brittiska Derbyshire är en ny stjärna i den alternativa indiesfären. Hon debuterade 2020 med singeln Narcissus men det var först när låten labour blev viral på TikTok 2023 som hon fick sitt genombrott. Med mycket inspiration från grekisk mytologi och konst skapar hon ett rum som musikscenen saknat. Cacophony, som enkelt sagt betyder en samling av oharmoniska ljud, kommer från antik grekiska, där översättningen är “dåliga ljud”. Detta samlingsord för kaoset är titeln på Paris Palomas debutalbum, något som definitivt väcker nyfikenhet.
Bilar som tjuter i trafiken, tallrikar som faller till marken; dessa är exempel på mina associationer till oharmoniska ljud. Albumets inledande låt my mind (now) bjuder tvärtom på något helt annat, spåret inleds med loopade stämmor och frasen “What did I do wrong / Tell me what I did wrong”. Låten är lekfull men kaoset går att finna i texten, en bubblande ängslan och smärta som gör att den verkligen slår till. Pleaser för tankarna till indie-folk och artister som irländska Hozier med stram gitarr och ylande körsång, och följs av den finstämda och vemodiga his land som lämnar lite att önska. Även den mjuka och smygande drywall, som påminner om artisten Dodie, når inte riktigt hela vägen fram. Texten är rabblande och berättar om en dålig relation där låtjaget tillslut ger upp. Det finns ett djup men ingen kärna, känslan som uttrycks går inte riktigt att grabba tag i.
Låtarna närmar sig gång på gång relationer genom olika vinklar, att själv beskyllas för något och att inte längre vilja ta ansvar för den som inte ändrar sitt beteende. Låten labour är en av albumets starkaste och Paris Palomas mest lyssnade, av god anledning. “If our love died, would that be the worst thing? / For someone I thought was my savior / You sure make me do a whole lot of labour”. Texten är bitande och ljudbilden stegrande, hennes låtar skiner ljus på problem och maktordningar i olika typer av relationer mellan kvinnor och män som gör det till en viktig lyssning. Det finns något både stärkande och bekräftande i låten – och troligtvis är det också just den stora igenkänningen som gjorde att den fick ett sådant genomslag. Boys, bugs and men etsar sig fast med sina strömmande fraser om destruktiv maskulinitet och makt.
Stämningen skiftar snabbt mellan låtarna, något som blir aningen övermäktigt. Kvaliteten varierar också mycket, det finns inslag i både låtskrivandet och ljudbilderna som känns elektriska och lockande men helheten blir aningen spretig. Triassic love song är sömnig och blir i sin enkelhet intetsägande. Samma gäller escape pod som med sina lager av stämmor blir desorienterade och Last woman on earth som trots sin brännande text inte riktigt lyfter. Albumet kör fast lite i leran med de lugnare låtarna.
Det finns något tidlöst med temana och ordvalen, på samma sätt som labour har en mytisk och magisk känsla så känns hunter också som ett kostymdrama. På the warmth sjunger hon om elden och en detaljrik flykt genom en svindlande skog, och det är just i dessa filmiska låtar som hennes styrka ligger – man önskar bara att hon hade gett sig hän det uttrycket fullt ut. Paris Paloma drar inspiration från artister som Hozier och Florence + The Machine men skillnaden blir att hennes låtar saknar sättet deras musik kompromisslöst omfamnar det mytiska, mystiska och mäktiga i sitt skapande. Istället hamnar Paris Paloma lite i ett mellanläge – det är som att hon vill skriva ett epos men låtarna lyckas inte riktigt bära vikten av ämnena som berörs.
Cacophony är ett (väldigt) långt och (väldigt) ambitiöst album, som trots spännande och nytänkande inslag inte når hela vägen fram. Ett epos är dock svårt att få till på första försöket – om Paris Paloma tar ut svängarna mer finns där goda förhoppningar inför framtiden.
