Paret bytte tarminnehåll för att komma närmare varandra
I Den sista kastraten gör Ellika Lagerlöf det avvikande och repellerande till fullkomligt logiskt. Albert Tullberg Nygren läser en utmärkt debutsamling, men önskar att vissa noveller hade varit romaner.
Först och främst: Den sista kastraten är en lysande debut. Det går inte att säga något annat. I var och en av samlingens 16 noveller lyckas Ellika Lagerlöf göra det avvikande och obegripliga till något som känns helt logiskt och naturligt. Resultatet blir nästan alltid fängslande och intressant.
Den ovan nämnda logiken är, för varje berättelse, en helt egen sådan. Ta till exempel den första novellen, ”Gun”. En hemtjänstanställd ska leverera matlådor till en åldrad kvinna och finner att hon aldrig äter av dem. I stället har hon ställt varenda låda som hon fått i ett och samma arkivskåp. Så småningom kommer det fram att Gun på samma sätt har vakuumförpackat och förvarat varenda måltid hon någonsin har varit ämnad att äta, allt med datummärkning såsom ”ROSTBIFF MED POTATISGRATÄNG – 07/29/52”. På den sista dagen i Guns liv kommer hon att äta alla sina maträtter – ett helt livs ätande på samma gång.
Oavsett om det handlar om människor som bor i resväskor och skickas runt på olika flygplan, hotell som aldrig städas eller barn som odlar pärlor i sina munnar på kollo är det system som styr alltid fullkomligen trovärdigt. Det spelar ingen roll hur osannolikt och främmande det borde vara. Att det fungerar är till viss del tack vare språket, som alltid lyckas vara rakt och enkelt utan att för den sakens skull bli torftigt.
Jag har i och för sig svårt att se hur något i Den sista kastraten skulle kunna beskrivas som just ”torftigt”, även om den hade haft ett tråkigare språk. Ett gemensamt drag för de flesta novellerna i boken är att de gränsar till en form av kroppsskräck. Det finns ett barn som klipper av sig pungen med en sax på förskolan, en kvinna som gör pastej av sin utopererade fettlever och ett par som byter tarminnehåll med varandra i ett försök att komma närmare den andra – bara för att nämna några av de bilder som förekommer, och som bara blir mer effektiva av det rättframma språket.
Men trots allt detta, trots att denna mix av trovärdig absurdism och kroppsligt äckel är helt oemotståndlig, kan jag inte släppa känslan av besvikelse jag lämnas med efter de allra starkaste novellerna. Egentligen finns det inget i genomförandet som motiverar min besvikelse – annat än möjligen hur de slutar. Förmodligen ligger problemet hos det korta formatet (och här är det värt att betona att flera av novellerna alltså är under tio sidor). Lagerlöf lyckas konsekvent med att skickligt och effektivt bygga upp en högintressant premiss, men sedan avslutas berättelsen innan den hunnit undersökas till fullo. Flera gånger önskar jag helt enkelt att det jag läser hade varit en roman.
Och jag ser mycket fram emot den dag som Ellika Lagerlöf romandebuterar. Fram till dess kommer jag fortsätta att läsa om vissa av novellerna i Den sista kastraten. Några favoriter: ”Hjälpen”, ”Bagage” och den avslutande ”Förrådet”.
