Pappa sa ofta till mig att han skulle dö
Vad händer med oss när våra föräldrar åldras, och vad gör döden med relationen mellan ett barn och en förälder?
Vendela Lundegårdh följer spåren mellan saltade vintergator, Barthes, cancer och barndomens finlandsfärja för att förstå hur döden både kan vara ett existentiellt hot och en vardaglig byråkrati.
Tiden. En dag har den infunnit sig där i ansiktet. Gråstarr i båda ögonen. Gråstarr. Det låter som en fågel. Skata. Stare. Gråsparv. Pappa ringer och oroar sig. De går in med en kniv i ögat. Man ligger där vaken medan de skär upp och byter ut. Får du verkligen köra bil, frågar jag, oroshjärtat som börjar picka. Dotterklappret. Ja för fan, det är inga problem.
Tidigare i veckan ringde min pappa för att berätta att han äntligen skaffat sig en hörapparat. Under de senaste åren har tiden jagat ikapp honom på det förutsägbara sätt den gör med alla: de vanliga krämporna, som att åldrandet förhindrar verksamheten, att han fått reflux och inte längre kan dricka kaffet svart eller ta långa promenader utan att magsyran fräter i bröstkorgen. Nu kan han inte längre äta chili, ingefära, salt, citron, tomat, choklad.
– Stackars dig.
– Nej för fan, jag lever ju!
Och så är det förstås också det, att åldrandet går hand i hand med döden.
Det är så hemskt många som dött, säger pappa i telefon. Han är upprymd. Pappa älskar uppmärksamhet. Han får alltid uppmärksamhet av att nämna döden. Den kan aldrig, vare sig jag vill eller inte, gå obemärkt förbi. Ofta refererar han martyriskt till sina yngre bröder som båda drabbats av hjärtsjukdomar. Och jag märker hur samma gamla fråga genast ställer sig mellan oss: vad gör pappas sätt att tala om döden med mig?
Förra året, när vintern gav vika för våren och töandet gjorde allt blött, opererade han båda ögonen. Det droppade från träden och husen och man saltade trottoarerna och vägarna. Fågelsång började åter bebo träden och överallt var det liv och rörelse. Även hos pappa var det fest, när han återigen kunde se molnen segla fram som en lätt ånga och smälta samman med den blekblå himlen.
Åldrandet kan man i viss mån möta som en sjukdom: pappa genom att vårda sin hälsa och jag genom att se pappas åldrande som en sjukdom. Som barn brukade jag ofta låtsas att pappa var min farfar. Och att han var sjuk. Åldrandet var sjukdomen, och tiden ett botemedel som inte fanns. Jag gjorde mina små beräkningar: när jag själv skulle vara vuxen och ha egna barn, skulle pappa vara närmare hundra år. Och även om ekvationen föreföll orättvis, var den enkel. Det fanns inget att göra. Förutom att försöka bli religiös. Mer än något annat ville jag tro på ett liv bortanför detta. Ett parallellt universum, ett himmelrike bland molnen med guldpläterade portar, en plats där jag och pappa kunde ha mer tid tillsammans.
Man skulle kunna räkna ålderdomen till en tidlös företeelse, på det sättet att den – likt döden och sömnen – är konstant. I boken Om ålderdomen argumenterar Marcus Tullius Cicero för att helt lättvindigt acceptera naturens ordning:
”Det är orimligt att tro att naturen, som lagt sådan omsorg på livets alla skeden, plötsligt skulle ha slarvat med slutet. Döden är inte ett misstag eller en brist, utan den nödvändiga avslutningen – som fruktens fall när den är mogen eller grödans skörd när den gjort sitt. Att göra motstånd mot detta är att ställa sig i konflikt med själva ordningen, lika fåfängt som att försöka kämpa mot gudarna.”
Men jag är fåfäng. Och jag är rädd för döden. Och så är jag alltid barn till min förälder.
Det finns en tanke hos Roland Barthes som jag ibland återvänder till när jag tänker på pappa. Han menar att vissa människor, ofta de som står oss allra närmast, blir en sorts brännpunkt i vårt seende. Inte bara i betydelsen att de ger oss liv, utan att de också färgar allt vi kommer att se efteråt. Kanske är det så med pappa. Att det inte är åldrandet i sig som oroar mig, utan att varje förändring i honom ruckar på en av världens mest ursprungliga fixpunkter. Hans kropp var den första horisont jag såg.
Pappa sa ofta till mig och min bror att han skulle dö. Jag minns ett tillfälle: vi var på en finlandsfärja och hade precis slagit oss ner vid buffén. Räkor, sill, kallskuret. Det måste ha varit första tallriken; för efter fisken gick man en vända till för det varma. Korv, kött, äggröra. Potatisgratäng. Och så all läsk. Jag och bror fyllde glasen till brädden med Sprite och Coca Cola. Blandade.
Så lutade sig pappa tillbaka och sa, med sin lena och nästan lyckliga stämma:
Jaha, då har man inte lång tid kvar.
Jag blev arg på honom. Jag blev alltid arg på pappa när han lättvindigt tog upp döden. Det blir jag fortfarande. Men just över den där räktallriken i den heltäckningsmattbeklädda salongen, blev jag rasande. Därför att vi var på kryssning och för att vi skulle vara lyckliga här. Bror satt tyst. Så har det alltid varit. När jag skriker tystnar bror. Och pappa skrattar åt oss.
När pappa pratar om döden – eller skämtar om den, vilket är samma sak för honom – är det som om han drar undan mattan under mina fötter. Jag tror att det är därför jag blir arg. Inte för att han nämner döden, utan för att han hotar med att stjäla det som definierat hela mitt blickfång. Barthes skulle kanske säga: det är inte döden jag sörjer i förväg, utan bilden av pappa sådan den en gång var.
Men kanske är det just tvärtom för pappa. Jenny Diski skrev någonstans att döden är mindre en katastrof och mer av en rutin, en sorts byråkrati som livet tvingar en att hantera. Hos henne var döden inte apokalyptisk utan administrativ: ett papper som ska fyllas i, ett beslut i väntrummet, ett bokslut.
Pappa rör sig ofta i den tonen. Döden som vardagskommentar. Något som ska nämnas i förbifarten mellan räkorna och potatisgratängen. Ett konstaterande, lika neutralt som att notera vädret. Kanske är det därför han skrattar. Inte för att han är rädd, utan för att han lyckats göra döden till något att hålla i handen. Ett objekt, inte ett hot. Jag däremot förblir barnet som vill dra handen ur hans grepp, eftersom jag är rädd att det han håller i är själva slutet på min värld.
En annan gång ringde pappa mig innan en poesiuppläsning på Folkteatern.
– Jaha. Du är upptagen.
– Vad är det?
– Nej ingenting, vi kan ta det senare.
– Vadå.
– Jag har varit på sjukhus hela natten.
– Vad säger du.
– Mamma hittade mig i hallen och så fick hon ringa ambulans. De trodde att jag hade cancer i ryggen!
– Igår?
– Ja.
– Varför ringde du inte igår?
– Jag har väl haft lite annat här.
– Har du cancer?
– Så fick jag åka in i en sån där enorm röntgen.
– Har du cancer?
– Och alla var så snälla mot mig. Jag tror de tyckte att jag var rolig.
– HAR DU CANCER.
– Det visade sig vara ryggskott!
Sedan gapskrattade han.
Det var först flera år senare, när jag själv fick cancer, som jag verkligen kunde uppskatta det där skrattet. Jag ringde pappa och grät av tanken på knivar och cellgifter – och han skrattade. Då var det skönt. Döden har aldrig skrämt pappa, eller så har den gjort det och det är varför han skrattar. Vid närmare eftertanke är det kanske inte döden han under min barndom försökt varna oss för, utan åldrandet. För innan pappa dör ska han åldras. Och det är av en kaliber jag fortfarande förvånas över. Det är ungefär som att se en orm ömsa skinn, men istället för att bli en större och smidigare version, verkar det ena efter det andra plockas bort. Motoriken. Styrkan. Hörseln. Andningen. Synen.
Ibland har jag tänkt att åldrandet kan likställas med en graviditet, på det sättet att båda är anmärkningsvärt mödosamma, men förbereder en för ett crescendo: födseln i det ena fallet, och döden i det andra. Som gravid längtar man efter att kunna vända sig smidigt i sängen, knyta skorna, äta vad man vill. Som åldrande längtar man efter att slippa krämporna och sluta jämka med kroppen. Kanske är det så Cicero menar när han säger att naturen inte slarvat med slutet: att det är gjort plågsamt för att själva avslutningen ska kännas mild. För att vi som anhöriga ska kunna dra en lättnadens suck och känna, vad skönt att det äntligen är över.
Hela mitt liv har jag haft just den relationen till döden. Pappa. Och döden som sådan, som artefakt, tvingar en in på vissa besläktade tankebanor. Som hur tiden fungerar, men även natten, rymden, och sömnen har alltid stått i relation till döden. Det oförklarliga, det utanför vårt medvetande, det expanderande stora svarta intet ovanför oss – eller innanför oss. Det som ligger både bakom och väntar framför. Och även om döden kan ses biologisk, är den högst relationell. Och ibland alldeles vardaglig.
