Kritiker älskar att såga postuma släpp. Ofta med rätta, eftersom det är lätt för namnlösa musikindustribyråkrater att kapitalisera på en död artists arv och frångå dennes idéer och visioner. Dessutom är det tacksamt att få lägga över skulden på pengahungriga producenter, i stället för på artisten själv.
Trenden med halvdant slutförda postuma album har inte minst plågat hiphopartister som dött i ung ålder. Som exempel, kan nämnas de tre Juice WRLD-album som fått kritik för att bara släppts med pengar i åtanke. Men det finns också exempel på det motsatta. Två år efter Mac Millers tragiska död 2018, släpptes Circles. Vemodig och kontemplativ neo-soul som kändes ännu sorgligare med denna kontext. Det var ett album som kändes genuint och personligt, som att Millers vision hade fått färdigställas.
Frågan var om det nya släppet Balloonerism kunde leva upp till Circles höga standard. När jag såg att Balloonerism nästan helt spelats in i samma veva som hans döds- och drogfixerade magnum opus Faces valde jag dock att avvakta med klagomålen.
För den som saknat Mac Miller, håller albumets inledning verkligen en på halster. Den första låten, Tambourine Dream, är en halv minut av bara tamburin, och nästföljande, DJ’s Chord Organ, har ett långt intro för att sedan nästan uteslutande bestå av SZA som rappar. Inte förrän på låt nummer tre, Do You Have a Destination? träder Mac Miller fram och man kan andas ut åt det kära återseendet. Att få höra honom sjunga om sitt missbruk och önskan om att skapa sig ett bättre liv blir allt sorgligare med facit i hand.
Miller hoppar genomgående bekvämt mellan vardagligt livsnjutande och skrämmande dödstankar, alltid med felfritt flow och kreativ vokabulär. Produktionen är avslappnad och jazzig, och varje låt har sina egenheter som får den att sticka ut. Stoned lever upp till sin titel med sitt hallucinatoriska, effektdränkta beat. Transformations har en “feature” av Millers alter ego Delusional Thomas och känns nästan avantgarde med sitt atonala pianoriff. Manakins å sin sida kretsar kring ett harp-sample, och med rader som “Why is ‘heroism’ so close to ‘heroin’?” illustrerar den Millers kluvenhet till sitt drogberoende.
Excelsior är ett ode till barndomens enklare tid med rader som “When did life get so serious? What ever happened to apple juice and cartwheels?” Produktionen kompletterar detta vackert med stråkar och samplade ljud av lekande barn. Senare blir Rick’s Piano ett tydligt definierande av det Mac Millerska dilemmat, med upprepningar av fraser som “Fuck the future” och “I wonder what death is like” och det upplyftande mantrat “The best is yet to come”.
På något sätt lyckades Miller alltid hitta balansen mellan livet och döden i sin musik. Detta tema dras till sin spets på avslutaren Tomorrow Will Never Know. Det långsamma och psykedeliska beatet utgör en bra bakgrund åt Miller. Genom låtens första halva sjunger han ut existentiella frågor, som för att försöka kommunicera med universum. De rör döden, depression och vad man hade gjort om man fått leva om sitt liv. Att detta är det sista som nämns innan låten går över till ett långt, instrumentellt outro gör att den påminner lite om Nine Inch Nails deppiga klassiker Hurt. Låtens andra halva är ett ambientlandskap med ljudet av tjutande barn ekande i bakgrunden. Om det är döden, en drogtripp eller bara en glimt av livet vi hör får nog lämnas osagt.
På det hela taget är albumets största svaghet att det inte känns lika fokuserat som Faces. Visst bjuder produktionen på en härlig mix av småexperimentella inslag, men det är inte alltid dessa känns motiverade. Att Mac inte dyker upp i början känns som ett udda stilval, medan Tomorrow Will Never Knows outro inte riktigt håller i sina hela sju minuter. Vid tillfällen som dessa uppdagas det svåra i att färdigställa postuma album: det får ju inte kännas som att för mycket av albumet är utfyllnad. Tyvärr lyser detta ibland igenom i albumets svagaste stunder.
Det må inte vara något Faces 2, men Balloonerism lyckas ändå fånga Millers essens. Låtarna är kreativt uttryckta självporträtt som alltid är lika delar upplyftande och nedslagna. Allt känns inte nödvändigt, men å andra sidan är ingen låt den andra lik. Det är också rörande att se hur omsorgsfullt detta album måste ha bearbetats så här i efterhand. Millers vision tycks faktiskt ha förverkligats. Det känns inte som att någon musikmagnat försökt mjölka hans eftermäle på pengar. Nej, det känns äkta, komplicerat och torterat – precis som Miller gjorde.
