Circles

Mac Miller

När Mac Miller gick bort vid 26 års ålder i september 2018, skars ett hål i musikvärlden och framför allt i hiphopens värld, som kommer att ta lång tid att läka. Med sina fem album och 13 mixtapes tog Miller med oss på en resa genom sin uppväxt och in till det allra djupaste och mest personliga. Vi såg en musikalisk potential blomstra och en person i konstant förändring — och allt avspeglades i musiken ända fram till hans död. Miller var alltid väldigt öppen med sin psykiska ohälsa och sina drogproblem. Swimming, som släpptes bara en månad innan Millers bortgång, tog sin början i det mörker som han under en lång tid kämpat med. Men likt en dörr som lämnats på glänt, tycktes Miller ändå se ett hoppfullt ljus i mörkret.

Producenten Jon Brion har med Millers familjs välsignelse knutit ihop säcken med det sista albumet Miller jobbade på. Circles börjar där Swimming slutade och de är avsedda att stilmässigt komplettera varandra. Det är en fortsättning på en mer musikaliskt mångsidig Miller, där hiphop ligger som grund men influeras av andra genrer och rap varvas med mer sång än på tidigare album. När Millers grumliga röst öppnar albumet med ”Well, this is what it look like right before you fall” ryser det till i ryggraden och mungiporna knips samman. Man översköljs av känslan av att detta kommer bli ett svårt och känsloladdat album att lyssna på — något som många fans nog redan visste, innan de ens tryckte på play för första gången. 

Även om det inte är så enkelt som att säga att Miller tycks ha varit på väg att må bättre framåt slutet, verkar det som att det frö som såddes på Swimming nu börjat gro på Circles. Han slår upp dörren som tidigare stått på glänt och det är korsdrag från de öppna fönstren. Han söker sinnesro och beskriver det som en vårstädning för huvudet på låten Good News: ”I spent the whole day in my head/Do a little spring cleanin’/I’m always too busy dreamin’/Well, maybe I should wake up instead”. Dämpade och plockande gitarrer utgör det catchiga beatet som påminner om en mer dyster version av You’ve Got a Friend in Me från Toy Story, där glädjemätaren dragits tillbaka med 50 procent. Det hela resulterar i en väldigt välbalanserad och introspektiv låt om att porträttera ett positivt yttre för att tillfredsställa andra.

Likt Swimming finns även här en hel del syntbaserade beats. Bakom produktionen på Blue World står Guy Lawrence från Disclosure med en sampling av sången på The Four Freshmens låt It’s a Blue World från 50-talet. Orden har syntifierats och shufflar vibrerande över de underliggande trummorna medan Miller rappar ”Okay, cool as fall weather/Fuck the bullshit, I’m here to make it all better/With a little music for you/I don’t do enough for you/With you, it’s the color blue”. Det är den varmaste låten i ton och den dansvänligaste på albumet.

Beatet på That’s on Me är flytande och låter Leonard Cohen-inspirerat när det valsar framåt med spröda gitarrsträngar och trummor tagna direkt ur folkmusiken. Rader som ”I’ll let it go/I’ll cut the strings/Today I’m fine/” och ”I don’t know where I’ve been lately, but I’ve been alright” får leenden att smyga fram samtidigt som det vrider sig i magen.  

När albumet slutligen landar i den sista låten, Once a Day, är instrumentalerna minimalistiska. De dova syntarna och det svaga tickandet är nästintill obefintliga. Det behövs inget mer, Millers råa röst talar för sig själv och den tredje versen är hans sista blick inåt — ”Don’t keep it all in your head/The only place that you know nobody can ever see/You’re running low on regret/No tears, that’s keeping you wet/I think you’re gettin’ it now”.

I en tid där postuma albumsläpp sällan handlar om mer än att bara dra in pengar till utomstående parter, hade Circles kunnat gå så fel. Brion ska inte annat än att hyllas då han med omsorg lyckats bevara Millers vision. Det är onekligen beundransvärt hur väl Circles figurerar sig som en helt naturlig uppföljare till Swimming och följer konceptet att de båda skivorna ska komplettera varandra.

På många sätt är albumet en hjärtskärande lyssnarupplevelse. En påminnelse om att den evigt blomstrande potentialen som Miller hade aldrig kommer att få sitt fulla utlopp. Men samtidigt är det också en chans att ta ett välbehövt och kraftfullt farväl av en av vår tids mest kreativa röster.