P3 Guld har blivit en halvrolig branschfest med oklart syfte

Galan börjar med en nedräkning, de nominerade får instruktioner att kliva upp på den lilla plattformen om de vinner. “Ta priset, håll det, kort tal – det här är ingen jävla Guldbaggen. Inga långa tal!” Känslan av att vara på en filminspelning – de viskande rösterna, den stillsamma publiken – avtar inte. Kvällen börjar med ett tal som hålls av Cilla Benkö, VD för Sveriges Radio, där hon pratar om att de älskar och alltid har älskat musik. Den här kvällen är till för att lyfta artister säger hon, något som vid slutet av kvällen inte känns helt sant. 

Galan fortsätter med ett tal från kvällens värd, Christopher Garplind, där han skämtar om att den inte längre sänds på tv för att Sveriges artister är “lite, lite tråkiga”. Bristen på drama och skandaler, ingen Leila K som kallar Dilba fitta – ingen eld helt enkelt. Kanske är svenska artister inte så roliga eftersom de har det så dåligt, sammanfattar Garplind, och publiken skrattar. En slags metakritik ligger som ett hölje över hela kvällen, något underliggande som aldrig tas tag i. Garplind har rätt, jag vill ha drama och skandaler. Jag vill att någon ska säga något på riktigt som, vad fan är det som händer? 

”En slags metakritik ligger som ett hölje över hela kvällen, något underliggande som aldrig tas tag i.”

I slutändan vinner Benjamin Ingrosso alla priser han nominerats till. Han tar av sig sin gråa hoodie och står och bugar i ett vitt linne. Han får slut på folk att tacka och efter sin tredje vinst säger han att han känner sig generad. Pop står i centrum och Orkid vinner Framtidens artist – kul, även om jag och viskningarna runt mig hade lagt vår gissning på Boko Yout. Håkan Hellström vinner Årets Ikon men närvarar inte, som förväntat. Han säger istället att han inte kunde komma för att han är fågelvakt, medan han på video-meddelandet klappar en uppstoppad rovfågel. Swedish House Mafia vinner Årets grupp och en pressansvarig kliver fram och tar emot priset då de inte heller är på plats. Ant Wan är inte där, inte heller Thåström. Robyn och Yung Lean lyser med sin frånvaro. Med en halvtimma kvar på galan bestämmer jag mig för att sträcka på benen, och vid trappan passerar jag Emil Persson som ropar till sin kompis “Ska vi typ gå?”. 

Poeten Elis Monteverde Burrau presenterar det aningen diffusa priset Årets låtcitat och han börjar med att säga att poesin är död. Alla är poeter och allt är en dikt – obducenter är poeter, denna underliga kväll är en dikt och artister är poeter med. Eller? Jag förstår tanken bakom detta pris och jag älskar låttexter, men vad är det för fraser som har valts? Hur kan dessa representera årets bästa låtcitat? Syftet bakom priset är oklart just eftersom citaten, uthuggna från sin låt och sitt sammanhang, blir oerhört svaga.

Beskrivningen bakom priskategorin lyder – “Årets låtcitat delas ut till textrader och fraser som verkligen gripit tag i lyssnaren och som gjort starkt intryck oavsett språk.” Det finns tusentals bra låttexter och nästan inget av de nominerade är ett av dem. Det är inte artisternas låtskrivande det är fel på utan urvalet som är extremt oklart. Det finns varken något som griper tag eller gör ett starkt intryck. Markus Krunegård har skrivit många bra texter, vinnaren Miriam Bryant likaså. Det känns bara inte trovärdigt att dessa fem lösryckta citat ska vara de allra bästa som kommit ur musikåret 2024. 

”Faktumet att inte ens alla nominerade är där får mig att känna att även om P3 Guld älskar musiken, älskar musiken inte P3 Guld.”

Det är nog där brännpunkten i min ambivalens ligger – det känns inte trovärdigt. Faktumet att inte ens alla nominerade är där får mig att känna att även om P3 Guld älskar musiken, älskar musiken inte P3 Guld. När jag först kollade på de nominerade kändes det som att det ändå fanns något där – Little Jinders fantastiska album Romantik på svenska, Ant Wan till Guldmicken kändes givet efter att hans publikrekord på Tele2 Arena. Amanda Bergman, Terra, Boko Yout, Fever Ray och Biji hade varit värdiga vinnare.

De nominerade väljs ut av en jury med fokus på den bästa musiken som släppts under året. Resten är upp till folket, med begränsningar som att man till exempel inte kan vinna Årets artist och Årets grupp samtidigt. Jag har såklart respekt för röstningsprocessen och resultaten är framröstade av folket. Benjamin Ingrosso är utan tvekan en folkkär, ambitiös och begåvad artist men mycket under galan får en att fundera på vem som är målgruppen. 

Under vissa uppträdanden ser man knappt artisterna, Molly Sandén uppträder med 100% fokus på kameran som spelar in framträdandet till Youtube. Under Daniela Rathanas uppträdande står hon i en inhägnad där endast kameran kan nå henne – scenen står tom och grå medan musiken dånar. Fokuset riktas någon annanstans och jag undrar vart allt hamnar. Vem är det som ska nås? Just med tanke på att vinnarna avgörs genom en folkomröstning får en också att undra – handlar det om de bästa musikerna eller de med störst plattform? 

Jag får känslan av att galan kanske trots allt saknar drama, skandal och eld, för att ingen verkar bry sig. Stämningen är väldigt oseriös, på gott och ont. Det finns något lättsamt men också tragikomiskt med det hela. Det är mycket skämt om knark, Viktor Frisk tar emot Garplinds egna prisTommy Körberg Awards för hans tidningscitat om lustgas. Priset tackar han för i en video som han filmar med mobilen på gymmet. Benjamin Ingrosso skämtar om att det är tur att galan inte sänds på tv medan han i en hastig rörelse flyttar sitt ansikte närmare Christopher Garplinds skrev. Humorn gjorde på många sätt kvällen men lämnade mig med en tom känsla. Är det här verkligen ett av Sveriges största musikpris? P3 Guld känns som en halvrolig fest för folk i branschen och mindre som ett av Sveriges största musikpriser. 

”Är det här verkligen ett av Sveriges största musikpris? P3 Guld känns som en halvrolig fest för folk i branschen och mindre som en av Sveriges största musikpriser.”

Det fanns några stunder under kvällen när musiken levde. Amanda Bergmans uppträdande med Radiokören var gudomligt, Orkids uppträdande tillsammans med Killen. var också en höjdpunkt. Terras och Markus Krunegårds framträdanden var också oerhört bra, med en stark närvaro. Det allra bästa var utan tvekan Boko Yout som på många sätt kändes för bra för den här scenen. På vägen hem ser jag att musikern Sara Parkman har lagt upp en story på sin Instagram. I den skriver hon att “P3 gör ju sig helt orelevant som maktfaktor om man ger alla priser till samma artist” – man kan ju inte annat än att hålla med. Jag tänker tillbaka på Cilla Benkös tal i början, att detta är en kväll för att lyfta musiker och musiken. Ändå lämnar jag med mindre musikglädje än någonsin. 

Det är tydligt, som Sara Parkman också skriver, att musiken och konsten trots detta överlever. Jag tänker tillbaka på det svenska musikåret 2024 och känner att galan inte representerar mer än ett litet hörn. Besvikelsen föds nog ur faktumet att priset inte är till för att lyfta Sveriges bästa musiker utan Sveriges mest populära musiker. Det krävs en omformulering då det nu känns som att priset tappar både trovärdighet och stöd från musikvärlden till den utsträckning att de nominerade inte ens dyker upp. 

”Jag kom lite för nära inpå, befann mig i vad som skulle vara någon slags mötespunkt för Musiksverige, och kände mig längre från musiken än någonsin.”

Jag har flera vänner som sagt till mig att jag inte borde jobba på bokförlag eftersom jag älskar böcker – man kommer bli för deppig eftersom det går så dåligt för litteraturen. Lite liknande kände jag under kvällen för musikvärlden. “Don’t meet your heroes” och “Don’t shit where you eat”, lite så. Jag kom lite för nära inpå, befann mig i vad som skulle vara någon slags mötespunkt för musiksverige, och kände mig längre från musiken än någonsin.