Ord om Ord: November
Hur många böcker kan man läsa på ett år? Hur många ord kan man sluka och slukas av? Omvälvande många, tycker vi! Här kommer några tips på just ord som vi älskar och älskat, som kanske kan få fylla de sista dagarna av ert år med känslosvallningar utöver det vanliga.
Grand Union och Aningar – Zadie Smith
Grand Union är inte en typiskt enhetlig novellsamling. Den sicksackar genom olika tidpunkter, platser, berättare och genrer. I Lazy River rinner en metaforisk flod med en konstgjord ström medan gästerna på ett all inclusive-hotell i Spanien flyter apatiskt i poolen.
I Miss Adele bland korsetterna dras den anspända stämningen till sin spets i en butik som säljer korsetter. Och den som varit anspänd under en längre tid vet att det kommer en trötthetsreaktion. En känsla av tomhet. För ett återkommande tema i novellsamlingen är en kollektiv känsla av kontaktlöshet. Kan vi hitta oss själva i en tygkasse, i ett lönekuvert eller i vårt ursprung? Med en syrlig ton och utan att vika från det obekväma, skriver Zadie Smith om tumblrnostalgi, våld, konsumtion, tillhörighet, komplexa konflikter och relationer. Allt får plats i Grand Union.
I essäsamlingen Aningar som utkommit i samband med Grand Union, ryms sex stycken korta essäer som skrevs i våras. Motståndet inför att läsa en pandemiskildring (när det jag önskar mest är att påminnas om något annat, vad som helst, förutom det hopplösa läget) ändrades genast till det raka motsatta. Om något kunde oron avledas när jag läste de välfångade ögonblicksskildringarna om mannen med skylten i Central Park eller den arketypiska New York-bon Barbara med den ilskna hunden. Visst är pandemin ett genomgående tema, men Smith vidgar begreppet virus genom att i en essä jämföra viruset med rasism, som även det smittar. De korta, personliga texterna tillåter läsaren att känna igen sig i Smiths vardagsbetraktelser.
Nicole Jonsson Wallin
Det är tvåhundrasextio mil mellan Stockholm och Finistere – Bodil Malmsten
Jag läste Priset på vatten i Finistere av Bodil Malmsten i skolan för snart ett år sen och oj vad glad jag är för att jag gjorde det. Jag fullständigt golvades av hennes sätt att skriva. Hon skrev som om det var enkelt att skriva, som om orden alltid bara kom. Det borde vara omöjligt att få något som känns som en dagbok att bli så intressant. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken.
Det är tvåhundrasextio mil mellan Stockholm och Finistere är en samling av Bodils fem loggböcker som alla har lika långa titlar. Det är dagboksanteckningar, loggböcker, korta anteckningar och resonemang om diverse böcker och politiker (som enligt Bodil alla är lika värdelösa). En gränslös blandning av texter som på något sätt lyckas passa jättebra ihop.
När jag läser Bodil Malmsten tar hon över hela mitt sätt att tänka, resonera, skriva. Jag blir som en dålig kopia av Bodil Malmsten i huvudet. Mitt enda mål i livet blir att kunna skriva som Bodil Malmsten. Hon får mig att längta till Frankrike, att vilja odla blommor i en trädgård som förstörs av mullvadar och hon är det enda i världen som kan få mig att vilja gå till en videobutik och hyra filmer, något jag gjort kanske sammanlagt tre gånger i livet.
Som ni kanske märker är jag än en gång golvad. Även om jag den här gången var helt beredd på att älska boken blev jag ändå förvånad över hur bra den faktiskt är. Den här boken är smart, rolig och omöjlig att lägga ifrån sig.
Elvira Rosenlund
Vända hem – Yaa Gyasi
“Så levde de flesta sina liv, på övre plan, utan att ta reda på vad som pågick undertill.”
Yaa Gyasis kritikerrosade debutroman Vända hem, översatt av Inger Johansson, är ett gediget, vackert ömsom hjärtskärande och insiktsgivande uppgrävande av det undre planet. Det undre planet är alla former av lidande som svarthet har tvingats ihop med genom historien; från slavhandel på Guldkusten till heroinmissbruk i Harlem. Och allt däremellan och därtill.
Vända hem skär genom generationerna med ett rikt antal berättelser som alla är unika och detaljerade skildringar av olika livsöden, och romanen illustrerar hur dessa hakar fast vid varandra, påverkar nästa och nästa och nästa i de två släktled som läsaren följer. Det som livshistorierna har gemensamt är släktskapet, det svarta lidandet och det oupphörliga sökandet efter kärlek. Dessa ting är återkommande. Allt det andra är säreget, individuellt och nytt, vilket gör att romanen får en fragmentarisk karaktär, nästintill novell-lik, då varje kapitel tillägnas en ny person i livspusslet. Men detta segmenterar aldrig helheten, utan Vända hem hålls stadigt samman av återkommande detaljer: minnen, en svart sten, en vilja, en smärta, en dröm.
Det är på så vis otroligt. Otroligt magiskt i det vackra, det enande i kärleken och hoppet som aldrig dör ut helt, och otroligt i hur det ogreppbara i det fruktansvärda lidandet som inte upphör, som bara tar nya former, stundvis blir greppbart. Det undre väller upp ur jorden, ut ur sitt förtryckande mörker, och sköljer över och kväver – och det känns dödligt tungt.
Lejla Cato
Designed to Deceive: Do these people look real to you? – Kashmir Hill and Jeremy White
Det börjar kännas mer och mer som att alla de personer som ansågs vara “galna” för att ha tagit på sig foliehattar och ifrågasätta statens mål med att skapa robotar börjar få sina värsta mardrömmar alltmer uppfyllda. Denna artikeln av Hill och White undersöker nya tekniker och AI som kan skapa otroligt verkliga porträtt av människor som inte existerar. Inte bara det, de kan skapa en helt livshändelse – familj, barn, husdjur, vänner. Ett helt liv. Det är dessutom enkelt att få tillgång till en sådan fake person, vilket är problematiskt om man tänker på alla bots som redan finns på olika sociala medier. Här finns nu dessutom möjligheten att skapa bots som helt och håller uppträder och ser ut som dina grannar. Hur ska man då kunna avgöra vad som är äkta och inte på internet? Hur hanterar vi den brist på källkritik som detta kan riskera att skapa?
Samtidigt så är det tydligt att tekniken fortfarande är en produkt av oss och våra fördomar. AI har fortfarande svårt att igenkänna personer som rasifieras och t att skapa perfekta bilder som ser riktiga ut (dvs inte har helt symmetriska, omänskliga ansiktsdrag och konstiga pixelationer). Personligen hoppas jag att innan denna teknik har blivit perfekt, har vi kanske hunnit sätta några regelverk kring hur och när sådan teknik får användas – men vem vet om det gör någon skillnad när stater, företag och andra intresserade aktörer blir alltmer aggressiva i sina försök att styra demokratier ur kurs. Men så länge tekniken fortfarande fungerar halvbra lär detta inte ske, så vi kan under tiden klicka oss in på denna artikel och se det som en “kul kluring” att leta fel i bilderna.
Sara Razi Ullah
