Operan – outnyttjad avkoppling för gen z
Vill du njuta av ett stort scenspektakel men tycker att Dramaten gått ner sig och att privatteatrar är trash? Eller törstar du kanske efter snaskiga intriger men tycker det är för jobbigt att trängas med svettiga Södra latin-elever i en frigrupps-källare? DÅ har vi alternativet just för DIG.
Så här skulle Stockholms Kungliga Operan kunna paketera sin repertoar om de på allvar önskat en yngre, mer breddad publik. Istället råder en märklig distans mellan den unga opera- och teaterpubliken. Något som är synd för båda lägren.
Jag var själv i vuxen ålder när jag för första gången satte min fot på Kungliga Operan. Ett dröjsmål som dels berodde på att man där inte kan njuta av samma rabattgräddfil som genomsnittlig stockholmsteater erbjuder “unga vuxna”. Vid närmare eftertanke var det nog dock bara ett svepargument. Egentligen vilade något massivt över operahuset som avskräckte den lilla pojken i mig.
Tre timmar långa föreställningar på italienska eller tyska. Ett orkesterdike. En “guldfoajé”. Får man ens be om ett glas vatten? Till sist tog jag mod till mig. Och tänka sig att mina fördomar om den högtravande, elitistiska sfären faktiskt besannades. Lynnet visade sig mycket riktigt vara ett annat. Här talar man på ett annat sätt, klär sig på ett annat sätt, ja till och med skratten låter annorlunda.
Jag var helt enkelt jävligt out of place. Men tänk igen. Jag var out of place! Inte ett enda ansikte att spy ur sig värdelöst kallprat med. Ryggdunkningar uteblev och istället gavs tillfälle att få wallraffa sig in i den borgerliga kulturkonsumtionen befriad från brölande busslaster av gymnasieungdomar från landet.
Men frågan kvarstod dock: kommer jag att hänga med av själva operaupplevelsen? Så snart Puccinis La Bohemé mullrade igång började jag närmast skratta och insåg att min rädsla varit totalt obefogad. Jag hade nämligen missat något fundamentalt om vad den propra operapubliken egentligen önskar att få. Inte är det svårtillgänglighet. Tvärtom! På operan regerar tydlighet, breda penseldrag och stora känslor.
Och egentligen är det ju uppenbart. Traditionell, konservativ finkultur är ju motsatsen till modernistisk svårtillgänglighet. Oavsett vad man har för smak så är Rembrandt-tavlan mer lättillgänglig än Jackson Pollocks färgstänk. Sida vid sida erbjuder de två helt olika typer av njutning.
Operans njutning ligger likt figurativ konst i att hantverket står i fokus. Marginalen för slarv är minimal. Själva berättelsens handling behöver därför inte vara världens mest komplexa, utan kan tvärtom med fördel gestaltas genom stora vändpunkter, starka färger och snaskiga romanser. Allt till ett soundtrack som understryker exakt vad du ska känna, var, när och hur. Om hantverket sitter är manipulationen minst lika effektiv som valfritt avsnitt Paradise Hotel.
För många kanske detta är självklarheter men för mig var det en överraskning hur lättillgänglig operan som konstart egentligen är. Idag bokar jag därför in ett besök när jag söker fullkomlig avkoppling. Och är det något som Gen-Z älskar så är det väl just det? Märkligt att de då inte hittat hit.
Om lösningen ligger i biljettpriser, marknadsföring eller att ungdomar helt enkelt måste lämna sina komfortzoner får någon kundundersökare gärna svara på. Själv tror jag bara att en förändring skulle vara nyttig för ett mer intressant framtida scenkonstklimat i huvudstaden. Kanske kan operans disciplin smitta av sig på teatrarna, och teatrarnas lekfullhet spilla över i operaproduktioner? Inte mig emot. Med Kungliga Operans temporära flytt till gasklockorna 2028 öppnas en enorm möjlighet att på allvar kasta om saker och ting i det stockholmska kulturlandskapet. Jag hoppas verkligen att den chansen utnyttjas.
En välmående kulturkonsument är en mångfacetterad sådan och även om jag bara kan tala för mig själv, så har kraven jag ställer på scenupplevelser höjts av att ta del av mer opera. Och ställer vi höga krav så belönas vi förhoppningsvis med välproducerad konst därefter.
I slutet av dagen är det dock vi – kulturkonsumentera – som bär det yttersta ansvaret. Teaterkidsen borde därför passa på att ta del av scenkatedralen Kungliga Operan innan den stänger för fem år av renovering. Operans stammisar borde i utbyte ta sig ett gott skratt på valfri privatteater. Tänk vilken avkoppling det skulle ge!
