Operabögen luras i Rufus Wainwrights Prima Donna
Det är snuskigt, det är franskt, det är tvära musikaliska kast och inte minst dramatiskt. Det är nypremiär för operaälskande opera på Operan, Kungliga Operan! Men det är inte operakonsten som hyllas. Det är operabögen som luras! Luras in i en fälla, och en tjusande sådan, för att avrättas och tvingas se sig speglas, utan nåd, till ljudet av en underbar klang. Rufus Wainwright tror kanske att hans opera Prima Donna från 2009 låter lyfta den kvinnliga sångerskan men i ett drama måste det finnas konflikt och någon måste däri betala priset.
I ramberättelsen är det snart premiär för den falnande operastjärnan Régine Saint Laurent (vår Maria Callas-figur, spelad av en strålande Elin Rombo). Hon har inte uppträtt på många år och frågan är om rösten håller. De större frågorna är: Vill hon verkligen sjunga och vad innebär det för en sångerska att sluta ta ton? Ja, vad händer när en stjärna slocknar?
I Prima Donna är det inte utan sina offer, och alla tänker inte ge upp på sin sol i första taget. Régines butler (spelad av Jeremy Carpenter) uppmuntrar henne att åter sjunga titelrollen i den fiktiva operan Aliénor d’Aquitaine, vilket vi ska vara tacksamma för. De bästa delarna är nämligen när Régine sjunger en duett med prinsen i operan (i operan). De sjunger: ”Dans ce jardin fleuri resplendissant…”! “I denna praktfulla blomsterträdgård…” Och i hennes trädgård blir allt möjligt. Deras kärlek, åtrå, drömmar, och lust. Jag lutar mig framåt. Jag vill också träda in i hennes trädgård!

Jag går på Operan för att få fälla en tår som Julia Roberts i Pretty Woman (och för att sen få ha sex med Richard Gere). Istället blir jag anklagad, och mitt brott är kärleken till kvinnan! Den nästintill dödliga besattheten av kvinnan, njutningen av hela hennes livslinje, från blomma till frukt och fallet till marken och den följande förruttnelsen. Ett bögbrott! Det spelar ingen roll om det är Maria Callas, Siv Wennberg, Gunilla Persson eller Lea Michele. De har alla sina bögisar, deras stjärnors skuggor som i Prima Donna ofrivilligt synliggörs.
JE SUIS!
Jag är Maria Callas butler. Jag är Sivandivans Eric Carlenstolpe (en mycket läskig man av medierna kallad hennes “livskamrat” och “kavaljer”). Jag är Gunilla Perssons Norska TV3 som är besatt av att hollywoodfrun ska få ligga med någon av deras oljefondsgubbisar. Jag är Lea Micheles Jonathan Groff som hon utbildar i de kvinnliga mysterierna medan han sedan inte lär henne att läsa. Skiljelinjen mellan kvinnobeundran och misogyni är hårfin.
Det är ingen altruistisk hyllning till divan. Nej, Prima Donna hyllar den kvinnliga divan på bekostnad av den patetiske äldre bögen, min franske namne, bögbutlern Philippe. Han är divans stora dyrkare och skurken i dramat. Han har både njutit av hennes närvaro, solat i hennes stjärnas strålkastarljus och förmodligen knullat i hennes vackra våning. Nu har hela företaget dekat ner sig. Hon har inte rösten. Han är gammal. Jag har dödsångest – även om det också är en njutelse, denna operaupplevelse.
Här på KULT skrev jag nyligen i scenkonstspaningarna att jag var less på nypremiärer på Kungliga Operan. Men tji fick jag. År 2020, då Prima Donna visades första gången, fick bara 50 personer sitta i publiken. Det passar sig väl att den nu får spela för full salong så att fler får uppleva de stora känslorna, den fantastiska musiken (orkestern ledd av Fredrik Burstedt), fyrverkerierna och föraktet mot den kvinnoälskande gammelbögen.