“Onödiga” romantiska subplots är inte alltid onödiga

Under de senaste åren har jag läst och hört mycket klagomål om vad folk anser vara “onödiga” romantiska subplots i filmer — främst i filmerna som de anser egentligen inte “bör” innehålla någon romans. Flertalet artiklar och krönikor online går så långt som att säga att dessa romantiska sidospår i filmer kan förstöra resterande film. Oftast menar man att de filmerna som inte är centrerade kring kärlek eller relationsbesvär — actionfilmer, scifi- och fantasyfilmer, perioddraman, osv — redan har spännande, fullbordade huvudhandlingar; alltså “kräver” de inte någon typ av förälskelse eller kärleksdrama. Vissa hävdar helt enkelt att dessa typer av subplots egentligen skulle kunna tas bort från de flesta filmerna. En artikel går så långt som att beskriva handlingarna som inte bara onödiga utan även äckliga: “No matter the genre, no matter the character, no matter the story, no matter the theme, there is almost always a romantic subplot or side story. And quite frankly, it’s disgusting” skriver Regen Stahl i The Odyssey Online. Visst är dessa subplots inte alltid nödvändiga och ibland kanske de inte fyller en så tydlig funktion i relation till huvudhandlingen. Men jag skulle däremot vilja slå ett slag för att de flesta romantiska subplots som så många anser vara uttjatade och onödiga faktiskt kan ha en djupare innebörd; att de oftast inte är så oviktiga som man först skulle kunna tro. 

För att komma till botten av problemet måste man först förstå varför filmer ser ut som de gör idag. Varför innehåller nästan alla filmer en romantisk subplot oavsett genre? Filmerhistorikerna Bordwell, Staiger, och Thompson, utreder detta i boken The Classical Hollywood Cinema. De menar att anledningen att romantiska sidoberättelser började vävas in filmer handlar om Hollywoods vilja att distansera sig från de typiska handlingarna i gamla pjäser. Inom teatervärlden fanns det oftast en helt annan typ av romantisk subplot (då pjäsen alltså inte var centrerad kring en specifik romans); t.ex. två betjänter som blev kära vid sidan av huvudhandlingen. Pjäser hade inte samma möjlighet som filmer att ha massa olika miljöbyten, och därav behövde de oftast förlita sig på att ha jättemånga — alltså, jättemånga — olika karaktärer för att hålla pjäserna intressanta. I filmer fanns ju inte detta behov av att ha en massa karaktärer, utan man ville snarare göra en drastisk ändring från teatern genom att ha så få karaktärer som möjligt. Därav blev det till slut så att om man ville ha en romantisk subplot behövde den vara mellan två av huvudkaraktärerna, så man skulle slippa det här med att ha massa onödiga sidokaraktärer. Då uppstod det populära fenomenet inom film som har levt kvar årtionde efter årtionde: en huvudkaraktär som har något typ av viktigt uppdrag men som förstås även blir kär i någon på vägen och så slutligen lever de lyckliga i alla sina dagar. 

Jag kan förstå varför folk stör sig på att nästan alla filmer innehåller kärlek. Jag själv brukade tycka att dessa sideplots var fullständigt onödiga och urtråkiga, främst för att majoriteten av dem kunde kännas platta och forcerade. Men sedan insåg jag att många av mina favoritfilmer faktiskt innehöll bra romantiska subplots, och då kom jag fram till att det oftast inte var fel på självaste subplotterna, utan bara sättet de var skrivna på. För jag själv kan hålla med om att vissa av dessa subplots är usla. Man märker klart och tydligt när skribenterna i slutskedet av produktionen tänkte, shit, ska vi inte slänga in en liten romans någonstans? Och då blir det förstås tilltvingat, och då skulle det lilla sidospåret absolut kunna tas bort från filmen. Jag kan även hålla med om att vissa romantiska subplots kan bli problematiska på en annan nivå. Exempelvis den klassiska storyn “kvinnlig huvudkaraktär i en actionfilm som helt plötsligt bryr sig mindre om att rädda världen än att ‘get the guy’”, eller “manlig huvudkaraktär som är kär i en kvinna vars enda roll i filmen är att vara en kvinna som huvudkaraktären är kär i”. Sådana handlingar, där budskapet antingen blir att kvinnor inte klarar sig utan män, eller att den enda kvinnliga karaktären i filmen bara är där för att motivera den manliga huvudkaraktären, slår ju förstås alltid fel. 

Men problematiken i sista-minuten-romanser och tråkiga-hjärndöda-kvinnor handlar ju fortfarande snarare om ett dåligt skrivet manus och platta karaktärer — inte att romanser i filmer i sig alltid är helt onödiga. För i de filmer där de romantiska subplottarna är riktigt ruggigt välskrivna märker man att det faktiskt finns en poäng med dem. Karaktärsutvecklingen stegrar till en helt ny nivå än vad den hade varit om protagonistens kärleksintresse inte hade funnits, och romansen kan även hjälpa till att föra huvudhandlingen vidare på ett sätt som inte annars hade gått. Kärleken tar ut sidor av en karaktär som man aldrig innan visste fanns, och så vidare, och så vidare. Vad hade The Empire Strikes Back varit utan Han och Leias ikoniska “I love you”, “I know”? Förmodligen fortfarande en jävla bra film, men det faktum att Han och Leia erkänner sina känslor för varandra precis innan Han blir nedfryst lägger till ett extra lager av dramatik som aldrig annars hade kunnat replikeras.

Medan jag googlade runt och försökte hitta exempel på filmer som folk tyckte förstördes av romantiska subplots såg jag att någon skrev att The Hunger Games var ett sådant. Där blev jag faktiskt riktigt chockerad, för jag tycker snarare att Hunger Games är ett exempel på en radda filmer som aldrig hade klarat sig utan sin romantiska “sideplot”. För kärleken mellan Katniss och Peeta är ju knappast ens en “sideplot”, utan det är ju i princip självaste huvudberättelsen? Om man tog bort den, vad hade ens funnit kvar av handlingen? Ramberättelsen, visst, om Katniss som offrar sig för att vara med i spelen i stället för Prim. Men det hade ju absolut inte varit samma trilogi om inte romansen mellan dem fanns, eftersom nästan hela handlingen drivs framåt av relationen mellan Katniss och Peeta.

Ett ännu absurdare exempel är någon på Quora som skrev att Titanic är en film som har en onödig “romantisk sideplot”. Han menar att Titanic hade kunnat handla om bara… skeppet Titanic? Citat: “But apparently [the sinking of the Titanic] is not enough of a story so they invent a rather unlikely cross-class affair to make it more interesting”. Visst att självaste olyckan är ett väldigt intressant ämne i sig och det går absolut att göra en hel film om den, men nu är det ju så att filmen Titanic är en romantisk katastroffilm. Filmen är liksom gjord för att den mer ska handla om Jack och Rose än självaste sjunkandet av Titanic. Och den förbjudna romansen mellan Jack och Rose är ju inte ens en subplot — det är ju bokstavligen deras kärlek som hela alltet centrerar sig kring. Om man inte gillar romantiska filmer behöver man inte se på James Camerons Titanic; det finns massvis med dokumentärer som handlar enbart om skeppet Titanic. Men man kan ju inte klaga på en kärlekshistoria i en film som bokstavligen är en kärleksfilm. 

Sammanfattningsvis så finns det lite olika praktiska och historiska anledningar till att det finns någon typ av kärlekshistoria — även en som bara är där för comic relief — i praktiskt taget varenda film som skapas nuförtiden. Men om jag ska vara ärlig tror jag att svaret ligger djupare än så. Trots att upplägget i den moderna filmen nog absolut har mycket med distanseringen från teaterkonsten och Hollywoods historia att göra, tror jag att den främsta anledningen till att de flesta filmerna innehåller någon typ av romans är tack vare det simpla faktum att vi alla älskar kärlek. För likaså som att vi människor är besatta av kärlek, måste karaktärer i filmer också vara besatta av kärlek. Hur krystat det än låter. Vår favorithuvudkaraktär motiveras av sin kärlek för någon eller någonting och vi människor, som också motiveras av våran kärlek för någon eller någonting, älskar att få se den förutnämnda karaktären lyckas tack vare just sin kärlek. Så, oavsett om man gillar det eller ej, är dessa “onödiga” subplots inte så onödiga som man kan tro, och oftast är kritiken riktad mot dem snarare kritik mot dåligt skrivna manus och/eller endimensionella karaktärer och dess relationer till varandra. För det finns någonting så mänskligt i vårt behov av att se någon typ av romans i allt vi konsumerar. Och bara en sån grej som att vi faktiskt omedvetet tolkar in och kräver romantiska relationer i alla filmer som inte har det, tycker jag stärker min poäng om att romantik i filmer nästan aldrig är så “onödigt” som folk så gärna vill tro.