Ömsom komiskt, ömsom smärtsamt när röster från Angered blir teater
Vad ska en föreställning om nordöstra Göteborg handla om, om de som lever där själva får berätta?
Frågan är utgångspunkten för Don’t look back in Angered som nu får liv på Angereds teater i regi av Johanna Larsson. Sexton personer har delat med sig av vad platsen betyder för dem, och ur deras berättelser har dramatikern Kristian Hallberg skrivit fram en pjäs där deras röster får ta plats på scen.
Resultatet blir ett mästerligt sammansatt potpurri av berättelser, scener och musikstycken, där delarna med fingertoppskänsla avlöser varandra och stundtals löper parallellt i den kollektiva men ack så mångfacetterade berättelsen om nordöstra Göteborg.
Här ryms Hjällbo-brorsorna som skriver poesi, gymnasieläraren som tar med sina elever på barfotavandringar i Vättlefjäll, starka systerskap och döda pappor, tonåringen som med boxningen hittade rätt i livet, göteborgstalande vildsvin som vakar över Angereds marker och en kulturarbetare som vill göra promenadteater som ska ta över hela världen.
Och så många, många fler.
Alla, med betoning på just alla, rollporträtt är så skickligt utmejslade att premissen om att det faktiskt finns en skådespelare där bakom går mig förlorad. På scen finns bara karaktärerna: dessa kroppar som, precis som deras berättelser, lika gärna kunde vara hämtade ur verkligheten.
Men nog finns det förstås en ensemble där bakom, och en alldeles lysande sådan. Aleksandra Gazibaric, Eleftheria Gerofoka, Seth Manteus, Ramtin Parvaneh och Sofia Pekkari bär tillsammans upp ett maskineri av rollskiftningar som hade kunnat bli rörigt och svårgreppbart, men som istället blir en friktionsfri och elegant dans som jag aldrig tappar bort mig i. Inte ens när Sofia Pekkari på längden av en och samma replik växlar från en karaktär till en annan, eller när vardagsnära scener avlöses av mer skruvade avstickare om Moder Teresa och Stranger Things, tappar jag orienteringen.
Nej, jag är snärjd runt ensemblens lillfinger, där jag sitter som fastmejslad inför detta ömsom komiska, ömsom smärtsamma, ömsom gåshudsvackra stycke teaterkonst.
Och med den tonen löper så pjäsen vidare för att slutligen nå sitt mål. Det som till en början var en tom blackbox i lysrörsljusbelysning har allt eftersom förvandlats till en skog. För om det finns något som fångar vad en föreställning om nordöstra Göteborg kan handla om, så tycks det vara just den. Människorna må vara många och olika, men som Eleftheria Gerofokas visionära kulturarbetare säger: ”I skogen kan man möta precis alla från nordost.”
Och så tar hon oss i publiken med på sin promenadteater, in i skogen som vuxit fram på scenen. Bland granarna och skogsgläntorna vandrar vi, till sorlet av viskande röster, de från nordöstra Göteborg. Måhända är Don’t Look Back in Angered inte en promenadteater stor nog att ta över hela världen, men nog så storslagen att den aldrig kommer att förlora sitt fäste i mig. Och måhända kanske inte heller i Göteborg.
Don’t Look Back in Angered spelar på Angereds Teater i Göteborg till den 27 november.
