Ömsintheten trumfar akrobatiken i Sol Invictus på Dansens Hus
Dansens Hus visade under tre kvällar i november dansverket Sol Invictus skapat av den fransk-algeriske koreografen Hervé Koubi. Verket, som beskrivits som en explosion av rörelse, skapades 2013 och har sedan dess turnerat världen över..
På scen utför 17 dansare, med olika dansbakgrunder, det fysiska och akrobatiska dansverket. Majoriteten av dem är självlärda inom urbana danstraditioner så som hiphop och breaking, vilket till stor del är kärnan i föreställningen. Koreografen beskriver kulturer, traditioner och gemenskaper som centrala teman i det koreografiska arbetet. För detta verk är det specifikt skärningspunkten mellan urbana danskulturer och den klassiska balettens estetik som varit utgångspunkten. Verket Sol Invictus handlar enligt koreografen själv om hoppfullhet, återfödelse, universalitet och firande.
Titeln på verket ‘Sol Invictus’ kan översättas till ’den oövervinneliga solen’, men syftar också till en romersk midvinterfestival där ceremonin firade vändningen från mörkret mot ljuset. Verket har en tyngd och nästan ödesmättad karaktär; musiken är dramatisk, ljuset upplevs som skymning och rörelserna som utgör verket är allt annat än minimalistiska. Tack vare dansens hus stora scen som är lika djup som bred, så uppstår stundtals en annan verklighet.
Vid tillfällen rör sig dansarna utan musik, då hör man smattrandet av fötterna som tar ansats till hopp, volter och lyft, vilket leder till en total tystnad när dansarna på ett imponerande sätt trotsar tyngdkraften och befinner sig i luften. De lyckas upplösa den normala rumsuppfattningen av upp och ner, sida och diagonal; dansarna rör sig på ett helt obehindrat sätt genom rummet och rörelsernas riktningar är ständigt skiftande. Den totala kroppskontrollen skapar en total frihet. Dessa korta, intensiva och explosiva rörelser blandas med kvalitéerna vi associerar med balettens estetik, så som svävande och förlängande rörelser.
Upplägget är dock bekant; dansarna rör sig cirklar runt scenen, duetter sammanstrålar och det improviseras över golvet. Man vänjer sig nästan vid volterna och huvudsnurrarna, och när det inte finns så mycket mer som bryter av det blir det, som ett danskonstverk, en aningen platt. Verket vill säga mycket, men med i stort sett samma innehåll i 75 minuter (som visserligen får en del av publiken att häpna), lyckas verket inte väcka särskilt mycket känslor. Det blir mer en uppvisning snarare än något utmanande.
Vid ett tillfälle uppmärksammar jag att en ansats, till vad som skulle kunna bli ett imponerande hopp eller liknande, bryts av och mynnar istället ut i en långsam rörelse. Detta skapar något oanat och vackert, något jag velat se mer av. Kontrasten och det oväntade skapade något kraftfullt och drabbande. Frågan är huruvida detta var ett koreografiskt beslut eller ren tillfällighet av dansaren där och då; oavsett var det ett ögonblick som fastnade.
Om syftet med verket är att blanda och utforska urbana stilar och dansare i kontexten av den samtida dansscenen skulle det behövts mer av det ovissa gränslandet för att nå något intressant. De estetiska och tekniska gränserna var inte särskilt utsuddade, snarare uppenbara. De olika stilarna är fantastiska, men om man vill utforska ett samspel mellan dem måste man riskera och våga mer.
En höjdpunkt som då och då återkom var partnerarbete. Dansarna lyckades här skapa något som kändes. Genom stillsam kontakt med varandra skapades något väldigt fint. När de vältränade kropparna plötsligt frångick ansatser och språng till att istället på ett närvarande och ömsint sätt förhålla sig till varandra lyckades verket åberopa det gemensamma och vackra.
