Förutom berättarglädje innehåller Livsboken lite av varje: biografiska detaljer, bokkommentar och skvaller. Isabel Dahlgren läser Margaret Atwoods efterlängtade memoarer.
Margaret Atwood känner till det svenska ordet ”döstädning”. I Livsboken, som nyligen utkommit i svensk utgåva, skriver hon att modern brände dagböcker och gjorde sig av med brev kort före sin död, det svenskarna kallar döstädning.
Är den 86-åriga författarens tjocka memoarer ett försök till döstädning? Livsboken innehåller lite av varje: biografiska detaljer, bokkommentar och skvaller. Resultatet är en bok på 570 sidor som ibland kan kännas riktningslös, men som också innehåller något för alla.
Den första hundra sidorna påminner mycket om en traditionell biografi, Atwood ger oss stamtavlan och skildrar barndomen i östra Kanada under 1940-talet. Läsaren får följa med på skogsäventyr och mellanstadiedrama.
100 sidor in får memoarerna en mer litterär prägel: vi har kommit till det poetiska uppvaknandet. Hon tillmäter stor betydelse till dagen hon som sextonåring skrev sin första dikt gåendes över en fotbollsplan. Ja, hon skriver till och med: ”Hur som helst hade jag inte varit poet när jag steg upp den morgonen, men när jag kom till slutet av planen var jag det.” En smula kliché, men låt gå.
Överlag fokuserar memoarerna på de stora författarögonblicken och hur livshändelserna påverkar hennes skrivande. Atwood är medveten om att många läsare är ute efter detaljer om böckernas tillkomst, och hon ger dem vad de vill ha. Vi får exempelvis veta hur hon kom på namnet Offred från Tjänarinnans berättelse; skälet till att hon gick med på att skriva Penelopiaden var att förläggaren pitchade projektet på morgonen innan hon hunnit dricka kaffe, då hon var lättare att övertala. Men diskussionerna kring de egna verken håller professionell ton – memoarerna känns inte som PR.
Det finns också något ”coming of age” över Livsboken. Hon redogör noggrant för sin läsdiet – till en början var det mycket Poe, Coleridge och Dickinson – och infogar ibland twitter-liknande visdomsord. Hon skriver exempelvis: ”Lärdom: Man kan få allting att prata, till exempel en ärm, ett saltkar och en pepparkvarn. Romanförfattare gör det hela tiden.”
Samtidigt rymmer boken en del skvaller, med episoder som tagna ur En fest för livet av Ernest Hemingway. Det finns många pojkvänner – jag får det till fyra, åtminstone – och intressanta författarvänner. Hon är generös med personliga anekdoter, som den gången hon lärde känna poeten Al Purdy efter att han anklagade henne för att vara ”akademisk” och hon hällde sin ölflaska över hans huvud. Eller när hon och livskamraten Graeme Gibson bodde på en bondgård och grisar berusade sig på den alkoholhaltiga fallfrukten på deras trädgård.
Atwood verkar ha haft roligt när hon skrev, och vi skrattar med henne. Häri ligger kanske bokens styrka, för innehållsmässigt blir boken spretig. Den kan varken läsas som en uppväxtskildring, som Stefan Zweigs Världen av igår, eller en skvallertidning – det finns inte tillräckligt av varje. Men det är en personlig bok, och Atwood har en härlig personlighet.
Prologen innehåller ett slags ursäkt. Skälet till att hon väntade så länge med att skriva en memoar, förklarar hon, var att hennes memoarer skulle bli för tråkiga. Hon frågar sig om läsaren verkligen vill veta om en som mest tillbringar dagen framför ett skrivbord. Visst finns det mer långtråkiga avsnitt, som framåt slutet, när hon redan nått framgång. Men större delen av boken är tvärtom väldigt rolig. Jag hoppas Livsboken inte är döstädning, och att hon fortsätter tillbringa mer tid framför skrivbordet.
