Om Tranströmer är jagcentrerad och pubertal, vad är då jag?

”Den första [diktsamlingen] är jagcentrerad, pubertetsmässig och också en ambitiös bok med försök att undvika jaget, ett försök att skriva en sorts objektiv dikt. I själva verket är ju boken full av ”jag” fast inte ordet står mer än en gång.”

Så beskrev alltså Tomas Tranströmer sin debutsamling 17 dikter från 1954. Jag betvivlar inte att han menar vad han säger, men jag kan nästan känna en sorts sympati för hårdheten han verkar känna för inför sig själv. För som han själv nämner förekommer ordet jag endast en, ynka gång. När jag läste detta kände jag mig tvungen att dubbelkolla, för kan det verkligen stämma? Men ja, självklart, det förekommer faktiskt bara en gång. I dikten Stenarna för den som tror att jag bluffar. Så varför är ens detta relevant? Tranströmer tyckte någon gång på 80-talet att hans tidiga författarskap hade drag av omogenhet. Det är han ju knappast ensam om. Klas Östergrens debut Attila exempelvis, borde åtminstone ha benämnts i de ordalagen. Ingen skugga över Klas givetvis. Älskar honom med.

Jag säger inte emot att en text kan vara jagcentrerad, och för den delen pubertal, trots att inte själva ordet finns där. Eller gör jag det? Jag vet inte. Autofiktionen är en av våra tids stora genrer, och även fast jag i teorin kan förstå kritiken mot för jag-nära berättelser, kommer jag aldrig kunna känna det i hjärtat. Jag måste tro på jaget, och det kan jag nästan bara göra när jag vet att jaget är jaget. Det finns otaliga exempel på både bra och mindre bra böcker som släpps under autofiktiv flagg. Alex Schulman skriver om sin släkt, Amanda Romare skriver om att bli dumpad och Knausgård skriver 3500 sidor om typ allt. Bonniers gör en nytgåva på Prousts På spaning efter den tid som flytt, autofiktionens stora pappa-verk.

Personligen har jag svårt att placera autofiktionens status. Dels finns ju stigmat, vad är det som får dig att tro att du är så speciell att ditt liv är värt skriva om. Var det så Tranströmer kände? Tittade han tillbaka på sina 17 dikter, och fick den klassiska lilla uppstötningen som vi dödliga kan få av en fylleanteckning från 2019? Mäktigt i så fall. Sen tror jag inte att det är det det handlar om. Att bara skriva om sig själv okritiskt blir lätt platt, ibland smärtsamt platt (källa: egna erfarenheter) och trots att 17 dikter absolut inte är platt, tror jag att det är det han menar. Det är det navelskådande som är det pubertala, inte närvaron av ordet det faktiska ordet jag. Med den lilla ekvationen kan alltså en dikt utan ett jag vara jagcentrerad precis som att en text strösslad med reflektioner utifrån ett förstapersonsperspektiv kan vara både innerlig och snudda vid stora, existentiella frågor.

Som om inte Tranströmers ord var nog att ge mig ångest, kom jag också över något som T. S Eliot, aka Mr. modernisternas chefsideolog, sagt. Han sa något i stil med att poesi inte handlar om att släppa lös ens personlighet, utan om en ansats att fly den. MEN att man först måste ha en personlighet att fly från, för att det ens ska finnas en flykt att genomföra. Det är aningen labyrintiskt, men precis som Tranströmers ord gav dessa mig lite ångest. För vad ska man skriva om annat än sig själv? Jag vet knappt något om mig själv, än mindre om världen. Absolut, det finns författare, bra sådana också, som säkert skulle invända mot detta, men ändå? För om Tranströmer (och kanske Eliot) kan se sitt tidiga författarskap som pubertalt, vad är då jag? 

Jag har under de senaste veckorna haft anledning att göra en minidykning i Tranströmers författarskap. Hans samlade dikter har funnits i min väska, tillsammans med en biografi över hans liv och författarskap. Jag har verkligen försökt länka samman hans citat om det jagcentrerade med det jag läst, och jag måste erkänna att det är svårt. Det finns så mycket där ute som på riktigt är pubertalt och jagcentrerat, jag kan inte få ihop att Tranströmer är en av dem. Men vem är jag att säga emot honom? En lärare sa till mig en gång att skriva poesi handlar om att fånga ett tillstånd. Eller så sa han ett ögonblick, jag minns inte exakt. Det jag däremot minns är att jag fattade vad han menade, utan att egentligen fatta alls. Precis så man känner inför en bra dikt. Jag kan inte påstå att jag är någon stor poesislukare, oftast flyger det mig över huvudet, men ibland så.

Jag tycker i alla fall att min lärares ord på något sätt hänger ihop med Tranströmers, kanske för att han på många sätt förkroppsligar exakt det. Tranströmer var inte rädd för att skriva om sig själv (om man nu får säga så) samtidigt som att han absolut inte behövde det. I hans poesi finns det inga tydliga svar. Poeten Tranströmer och människan Tomas är långt från varandra, samtidigt som man inte kan slita dem isär hur hårt man än skulle försöka. När han i dikten Minnena ser mig skriver om minnen och hur ”De är så nära att jag hör dem andas / fast fågelsången är bedövande” golvas jag från två håll. Kanske för att jag är den jag är läser jag det som Tomas. För att faktum är att det är så jag läser. Jag föredrar det jag-nära, och om det inte finns, letar jag efter det. Det sker instinktivt. Men i en dikt som denna spelar det ingen roll ändå, jag skiter i om det någonsin funnits ”en junimorgon då det är för tidigt att somna om” . Det är ett ögonblick och ett tillstånd, ett jag och ett vi och JAG är glad att vid 21 års ålder äntligen ha hittat min Tranströmer. Eliot har jag inte nått än. Den dagen, den texten.

Det är en konstig känsla för mig att sitta och skriva om Tranströmer. För det första har det alltid varit ett av de författarskapen som jag lagt i kategorin “säkert bra, men våldsamt uttjatat.” Sen var det bitterheten att jag inte vann Tranströmer-stipendiet som min gymnasieskola delade ut. Nu när jag mjuknat inför honom och kanske börjat inse vidden av hans författarskap, börjar minnena se mig (yes I did). Jag minns när min pingistränare läste upp en dikt av honom på Alvestas tågstation precis när han vunnit Nobelpriset. Det var något i min tränares ögon då, en vördnad och en aningen orealistisk vilja att ett gäng 11-åriga pingisgrabbar skulle fatta grejen. När jag var jag på ett café vid Barcelonas centralstation typ 2018 läste jag Minnena ser mig för första gången. Mitt bakfulla, sjuttonåriga jag uppfattade något jag tyckte om i den där sista strofen. Tranströmer levde ett långt diktarliv så jag kan förstå varför han hade råd att kalla en så otrolig samling som 17 dikter för pubertal och jagcentrerad. Jag gillar att han gjorde det. Det gör honom lite mänsklig. Lite mer som oss andra.