Oklou förvandlar scenen till en drömlik koja
Det är 55 minuter kvar tills Oklou intar Linnéscenen och hela första raden är redan upptagen. Förra året släppte den franska sångerskan sitt hyllade album choke enough och har blivit en riktig snackis med sin drömska, ambient electropop. Med samarbeten med PinkPantheress, FKA Twigs och Namasenda har Oklou verkligen förtjänat sin plats på en av festivalens stora scener, trots att publiken är luftig och lätt ointresserad när hon till slut intar den. Vita skynken blåser lätt i bakgrunden där blåa, fuzziga projektioner av människor och fågelskrämmor dansar i takt. Det finns även en gunga mitt i alltihop, scenen ser ut som en hemlig koja.
Det är en positiv överraskning att se riktiga instrument på scenen – flöjt, gitarrer, keyboards och en oväntad triangel. Tillsammans med sitt band bygger Oklou ett fantastiskt och komplext ljudlandskap. Det finns en oerhört vacker motsättning hos Oklou som artist. Setet känns både distanserat och personligt, organiskt och artificiellt, akustiskt och elektroniskt, kurerat och genuint. Musiken, estetiken och scenen interagerar perfekt med varandra. Hennes ljusa men kraftfulla röst svävar genom tältet, det blir en perfekt kontrast till strobesen som blinkar kraftigt och den spöklika scenen.
Hennes scennärvaro är svårtydd och går i vågor. Musiken prioriteras främst då det tar en stund att bygga upp alla ljudkomponenter inför låtarna. Men efter take me by the hand nämner hon “our guy Bladee” och hur hans rader “Only imperfection’s enough / Hidden words between the sentence / Holy inspiration comes / Through the nerves in this suspension” inspirerade en stor del av hennes album och speciellt låten endless, som därefter börjar spelas. Inför dance 2 säger hon att kommentaren “You make dance music for girls” blev startskottet för låten. Vi i publiken får ta en snabb titt i Oklous musikhjärna.
Publiken är ganska svårflörtad, ett svagt sorl hörs i de tysta delarna. Det är mycket mingel omkring mig och Oklou behandlas lite som bakgrundsmusik, i alla fall av dem som inte står i mitten. När det är tio minuter kvar på spelningen går en stor del av klungan iväg, förmodligen för att se Zara Larsson. Mixningen av Oklous falsett och månglagrade vokaler gör det svårt att sjunga med i låtarna. Publiken blir lite osäkra när de inte riktigt vet vad de egentligen får höra. Men det finns ljusglimtar där alla under tältduken har det väldigt bra. I hennes mest kända låtar tänder både Oklou själv och åhörarna till – blade bird, take me by the hand, harvest sky och i remixerna på fall och choke enough blir det dans och hopp. Publiken verkar ändå med på vad de ska göra, även om de inte alltid hör.
Allt som allt bjuder Oklou och hennes band på en fantastisk scenshow som verkligen fångar essensen av den genuina dansmusiken. Samspelet mellan alla delarna är minutiöst och perfekt avvägt.
