Sorgbassäng

Där är hon, flickan som simmar. En simmande flicka är vad hon är, med paddlande armar som dyker upp, dyker i, likt delfinhopp efter delfinhopp. Det pågår i timmar. Armarna som skär och så fötterna som tar sats mot bassängens kortsida, skjuter hennes kropp iväg igen. Som ett mantra pågår det, ibland hinner tre badvaktskift påbörjas och avslutas. Två tre gånger i månaden måste kvällsskiftaren sätta knä mot badhusgolv och händerna mot bana tres klippkant och luta sig fram; använda styrkan i rösten och ögonen för att slå simflickan ur trans eller rytm eller vad det är som håller henne fast i bassängen i timtal. Värst är det när dessa kvällar tajmar in Jenny som är ung och skygg – så skygg och ung att hon klippt lugg för att låta den växa sig ögonnivålång. Jenny tänker att hon då har ett halvt skäl till att se en halv värld och, viktigast, känna sig halvt sedd av världen. En bättre tanke än att upplösas i världen vet Jenny inte om, så i praktiken är halvt upplöst bättre än bra nog.

De äldre på badet gör avbrytandet bättre. Gubb-Kenneth tar till händerna, använder dem för att slå på bassängytan precis där flickans huvud är en sekund från att vara, det brukar få stopp på flickkroppen med ett. Men vanligast medel bland medarbetarna på huset är garanterat rösten. Men skygga Jenny är så skygg så hon använder blicken bara. En gång simmade flickan förbi fem gånger innan hon upptäckte Jennys vidöppna ögon över bassängkanten och sen, som alltid, stumt simmade till stegen. Klev, klev, klev upp för stegen och skred iväg med tårna som landar i marken först, som om hon testar om kaklet håller, innan hälen dimper ner därpå. Piff paff, piff paff, piff paff går hon iväg i den halvt nedsläckta hallen, med den röda baddräkten som lyser. Flickan som alltid sist slår upp och igen dörren till badet. Som sist ställer sig i duschen. Sist fönar sitt råttfärgade hår till råttslitage. Sist sist, alltid så sist att vaktmästaren numera står vid dörren varje kväll kvart över nio när hon grönt äpple-doftande strider fram till de automatiska dörrarna som gått till sängs, och vill ut. Kräver vaktmästaren att bända upp dem mekaniskt med en nyckel i ett nyckelhål. Och hon gör det ordlöst. Tyst kräver flickan dörren upp. Lee, som det står på namnskylten, är trygg i det tysta och visslar ibland när flickan kommer. Andra gånger inte. Han har upphört att hälsa flickan med ord efter inga verbala svar någonsin. Hans hand håller i nyckeln, vrider om nyckeln; först en gång och sen en andra gång när flickan passerat glasslussen. Sen går de vidare åt vart sitt håll, flickan ut och Lee in – och det gör de idag med.

Flickan går rakt ut i gatan, med vinden som klistrar fast tussar av hår mot läppglanskladdiga läppar med omnejd. Lämnar glitterklabb lite här och där, på huden, i håret, och det skimrar när flickan går rakt längst stora vägen, uppför branta slutten vid basketplanen och sedan rätt in i 22-öppna livset. I kassan sitter Benny eller Bettan, varav en av dem är den andra i staden som använder lika kladdigt glans som flickan. Det är rött, flickans är ceriserosa. Fem minuter senare står flickan med fingrarna i fickan framför disken medan Bettan eller Benny skannar de sexton varor hon har samlat i sin kundvagn. Sju burkar laktosfri keso, sex paket ica-basic cookies och tre färska baguetter om det finns kvar – om slut plockar flickan baguetter ur frysdisken. Ikväll ligger tre pack fryst på kassabandet. Flickan betalar alltid med en tvåhundralapp. Lämnar som vanligt växeln kvar, bara går med sina varor spridda mellan utrymmet som finns ledigt i nike-bagen och den fem storlekar för stora skinnjackan.

Jackan slår tungt mot låren med kesotyngden. Slår fem gator, en kyrkogård, en trappuppgång och sju steg från ytterdörren till sängen i vardagsrummet som är ett sovrum som är ett rum med en golvmadrass där flickan under en sänghimmel sover och äter om nätterna. Flickan lägger kroppen med den kesotunga skinnjackan på sängen. Jämte ligger bagen och osar klor, och flickan drar upp blixtlåset för att det ska osa mer när hon med tänderna öppnar kesoburk ett. Biter med framtänderna fast i aluminiumflärpen och drar nacken bakåt. Den första burken dricker hon, sveper keson för att hon tror sig läst att coco chanel sveper sitt första glas champagne – smuttar det andra. Smuttandet är för flickan tungätande, och den andra kesoburken skopar hon därför med tungan upp ostmolnen som spillts ut, slickar ur hörnen när det fastnat små vita moln eller molnsaft där. Den tredje kesoburken äter hon med fingertopparna, i en inte-nudda-nagel lek. Det kräver en tid som ibland tröttar ut henne, lurar in henne i en vaken-sömn där hon känner av stillheten av madrassen på golvet i byggnaden på marken på jorden, som är fast. Kantig. Bestämd. Den känslan, då hon luras, gör henne illa till mods på ett sätt som väcker henne åter, ger bränsle till fingerleken i kesoburken. Dess kladdighet och obestämbara konsistens gör henne glad på hennes sätt; utan leende och med ett dåsigt lugn som sänker sig mellan henne och, ja, allt det andra.

Den fjärde burken äts som en dipp till kakorna. Flickan räknar två paket per burk, kombinationen av sprött och blött, salt och sött påminner henne om sänghimlen, dess fisknätstyg som faller ut kring hennes kropp på madrassen – likt en rörelse vatten kan ta. Flickans ätstrategi är inte lika strikt med kakorna, en ensam lag lyder: tugga, tugga, tugga. Käken går upp och ner, upp och ner, upp och ner, och den har gått i lås, den har fått kramp, men ikväll, hittills, följer den lagen och maler på som den ska, oupphörligen krossande av kakor mellan tänder, med keson som fuktar upp. Mer, tänker flickan, och ökar mängden kakor i munnen. Trycker in två åt gången med ingen keso alls. Hon vill att käken ska smärta, hon vill känna något irriterande när hon tuggar cookies. En kontrast mot den söta dövheten sen. Nu.

I den söta dövheten tar flickans händer stöd mot madrassen, hundratals förpackningar prasslar och pressas under handflatan som trycker ner för att föra kroppen upp. Hon tar sig upp, hon står upp, hon gräver upp sin baddräkt. Den är fuktig, nästan blöt. Den droppar. Hon tar av sig det andra och på sig den – huden känner inte det blöta så hon går till wcn. Ställer ansiktet under duschmunstycket och låter vattnet regna, höjer temperaturen tills hon känner, och tvättar sedan baddräkten med jasmintvål. Påklädd baddräkten tvättar hon den. Brygger sen blöt jasminte i en kokare hon ställt i hörnet av wcn. Dricker och spiller ut jasminte och duschvatten över badrummet, munstycket på klinkersen, vänt uppåt – sprider blött glitter som en vattenspridare. Då; när hon är världen, badrummet, och världen hon – när de är idel vatten och söta saker, är det i henne tyst och hon kan sova. På väg åter mot madrassen lägger hon frysbaugetterna på tining, direkt dukat på en porslinstallrik får de tina. Baguetterna står ut i luften kring den lilla porslinstallriken, med sin ditmålade kissekatt – dömda att böja sig nedåt ju närmare dagen de komma. Flickan somnar sen blöt, med baddräkten på, under sänghimlen och i havet av burkar och smulor. Och hon drömmer inget.

* * *

Ensam hänger en röd baddräkt på en krok i simhallen. I en asymmetrisk mitt hänger den, runt om är det tomt; på plagg och på folk, förutom på Jenny då. Jenny ska släcka ner hallen, men hon står med händerna hängandes längst kroppen. I högtalarna talar radion om en rådjursolycka på stora vägen, västerut, sen tar en popdänga vid. Det dunkar i tinningen, i magen på Jenny, så som musiken dunkar i vattnet när det är tomt här. Jenny håller en hand om en kall krok när hon tar av sig jeansen, tröjan, armbandsuret, underkläderna. Använder båda händerna när hon för baddräkten av kroken och på sig. Den är blöt, nästan fuktig. I en gummisnodd fångar hon upp allt hår, kammar genom fingrarna håret så allt hår fångas upp i nacken. Hon ser hela längden, hela bana tre, framför sig. Vattnet är där, klart, stilla. Med klar, stilla blick dyker hon. Ögonen är öppna när huvudet klyver vattnet först, och musiken tystnar.