Norén blir till Netflix på Stockholm Stadsteater

Alexander Salzberger växlar upp iscensättningen till max när han tar Personkrets 3:1 till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Lars Noréns missbrukarepos injiceras med nyskrivna scener, livemusik, rökmaskin, flamenco och en ensemble som tar i från tårna för att skildra lidandet på samhällets botten. Problemet är att Norén spelad på för stora växlar blir ofrånkomligt melodramatisk, och uppsättningen ger mer känslan av ett Netflix-drama än av socialrealism.  

Föreställningens estetik är som tagen från streaming-jättarnas moodboards: färgstark kostym, symboltunga scenbilder  – som en störtskur av kanyler över scenen – stroboskop, rökridåer, neonljus och ett 80s soundtrack. It’s giving Stranger Things! Det är visserligen en läcker look, och betydligt mer fantasieggande än det klassiska norénska scenrummet (ni vet, staplingsbara stolar i en black-box), men uttrycket skär sig med misären som texten skildrar. Råa repliker som när Den arbetslöse (Jens Hultén) erbjuder 100 spänn till den som lyckas röka en cigg med röven, blir i den här tappningen komiska, snarare än miserabla. 

Att uppsättningen inte vågar lita på texten är ett genomgående problem. Ensemblen spelar ofta för komisk effekt med goofy tjackiskroppsspråk, fuldans och brölig replikleverens. Det är överflödigt i en pjäs som redan är sprängfylld av galghumor och vulgära one-liners (ikoniska “jag ska spika upp din fitta på närmaste anslagstavla” för att bara nämna ett exempel). Vidare har originalmanus stympats avsevärt, och de omfattande bortskurna partierna ersätts av nyskrivna textproteser. 

Men behöver verkligen alla Norén-uppsättningar vara bokstavstrogna? Tvärt om! Genom att uppdatera 90-tals referenserna ger Salzberger Personkrets 3:1 en elegant samtidsförankring, med cyniska repliker som “Vi ska sätta barn i fängelse, men de får ha med sina gosedjur”. Tyvärr lyckas han inte upprätthålla den råa och sakliga norénska tonen pjäsen igenom, utan texten håller istället ojämn kvalitet. En uppdaterad variant av AA-mantrat sinnesrobönen hade varit hjälpsam för att hålla kursen i omarbetningen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förbättra, mod att förbättra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.   

I de svagaste scenerna skriver Salzberger publiken på näsan. Det gäller till exempel den parallella berättelsen om personkretsens vuxna barn (Pella Appelfeldt Wahlberg, Isak Warrol Karlsson, Elsa Wörmann och Carlos Romero Cruz). De samlas i ring för Anonyma Medberoende möten – ett berättargrepp som är så välanvänt i missbruksskildringar att det blivit till en klyscha. Skådespelarna gör visserligen en förtjänstfull gestaltning av de medberoende, med känslig och rak leverans utan melodramatiska krusiduller, men den klyschiga inramningen av missbrukets sekundärlidande befäster föreställningens såpopera-stämning.

I ett par minnesvärda scener lyckas ensemblen ta med oss till botten. En påtänd mamma (Ann-Sofie Rase) nattar sin son över telefon. En alkoholiserad skådespelare (Helena af Sandeberg) gråter i sin förnedring, efter att ha skitit på sig i ruset. En ung kvinna (Matilda Ragnerstam) försöker förgäves hålla liv i sin döende pojkvän (Bahador Foladi), men förlorar kampen mot överdosen. Dessa skoningslösa bilder ger tyngd åt de återkommande politiska replikskifterna, som annars hade balanserat på gränsen till plakat-politiska kommentarer. Karaktärerna riktar sig ofta direkt till publiken, vilket får föreställningen att handla om oss alla, istället för att fluktande zooma in på samhällets olycksbarn. Vi blir utpekad som kvasireformister, medskyldiga i bortsjabblandet av folkhemmet, kulturivrare som går på teater med en fåfäng förhoppning om att konsten kan förändra samhället. 

Den som har för skör uppmärksamhetsförmåga för att mäkta med en klassiskt avskalad Norénpjäs, finner ett lämpligt substitut i Salzbergers hypervisuella Netflix-tolkning av Personkrets 3:1. Men estetiskt känsliga tittare varnas, i synnerhet ni som söker en uppsättning där Noréns text får komma till sin rätt.   

Personkrets spelar på Kulturhuset Stadsteatern till den 8 maj