Nolan hittar kärnan i Homeros Odysséen
Homeros Odysséen har inspirerat musiker, konstnärer och författare under nästan 2800 år. Från Vergilius till Dante och Joyce, berättelsen har omtolkats ad infinitum. Inte undra på att Christopher Nolan nu ger sig på den ultimata klassikern i västerländsk kanon. Frågan är hur man tolkar en episk dikt på över 12 000 rader till film. Odysséen är trots allt en odyssé med utdragna äventyr. Den innehåller också många teman: lojalitet, vandringslust, ansvar, snille, öde, fri vilja, tradition och minne, för att nämna några. Vad väljer man att fokusera på när man har tre timmar på sig?
Nolan gör det rätta valet: han fokuserar på öde kontra fri vilja, identitet och tradition. Han reflekterar över vad det är som upprätthåller civilisation. Gästfrihet är tillit. Bryter vi mot tilliten, vad är det då som återstår? Odysseus, den snillrika kungen som kommer på idén att lura Trojanerna, är den perfekta karaktären att utforska detta med.
Nolan placerar också myten i en historisk kontext, närmare bestämt den sena bronsåldern – kanske inte med kostymerna, men med de mystiska ”sjöfolken”, som historiskt anses ha bidragit till bronsålderskollapsen. De är ett folk som i filmen ryktas bryta mot gästfriheten och plundra fritt runt Medelhavet. Men vilka är de? Nolan ger oss ett poetiskt och rörande svar mot slutet. En klassiker som Odysséen kan tolkas på många vis, men de val som görs i denna filmatisering fångar kärnan i eposet.
”Vi i publiken är vana vid ’Tjechovs pistol’, där en ’pistol’ i en scen måste användas innan slutet. Som tur är är Nolan en expert på att avlossa allt han laddar.”
Halvvägs genom filmen var jag både helt tagen av händelseförloppet och samtidigt orolig för hur Nolan skulle knyta ihop det känslomässigt. Läser man Odysséen har den ett poetiskt slut, men inte ett slut som känns fullständigt ihopknutet för en samtida läsare. En filmatisering som enbart avbildar källmaterialet scen för scen kan missa att vi i publiken är vana vid ”Tjechovs pistol”, där en ”pistol” i en scen måste användas innan slutet. Som tur är är Nolan en expert på att avlossa allt han laddar. Vid sista scenen försöker jag hålla masken inför Sveriges samlade kritikerkår, trots att tårarna är nära.
Nolan följer Aristoteles Om diktkonsten och utformar sin filmatisering till en tragedi förklädd till komedi i den klassiska bemärkelsen. Odysseus (Matt Damon) hemkomst blir en triumf utåt, men för Odysseus själv är den tragisk. Under resans gång har Odysseus kämpat mot något inombords. I en sann katarsis kommer han till sin slutgiltiga insikt först vid slutet. Har hans mystiska möten på havet inträffat, eller är de symboler för något annat? Ville han hem till att börja med? Det är frågor som bjuder in till en omtitt i sann Nolan-anda.
På internet har The Odyssey varit omtvistad. I en tid där ragebait florerar och algoritmernas tyranni gör allt för att driva oss ifrån varandra var det nästan givet att The Odyssey skulle bli föremål för kritik. Från racisthögern kritiserar man skådespelarvalet för att inte vara tillräckligt vitt. Från identitetsvänstern är tonen sig lik; skådespelarna måste vara ”grekiska” för att det ska vara ”autentiskt”.
Autenticitet har också varit i fokus när kritiken gällt kostymerna. Ellen Mirojnicks (Oppenheimer, Bridgerton) kostymer har inget med bronsåldern att göra. De är en minimalistisk och färglös version av en fantasi om antiken. På internet har AI-versioner av trailern gjorts där karaktärerna klär sig i mer färgglada ”historiska” rustningar från bronsåldern. Problemet är bara att Odysséen inte är en historisk film eller berättelse. Nolan nämner sjöfolken, men inget tyder på att det är ett försök till en historisk film. I världshistorien finns varken enögda giganter eller häxor som förvandlar män till svin.
Debatten kring skådespelarnas etnicitet och kostymernas autenticitet säger något om vår samtids rasistiska paradigm. Samtidigt är det inget nytt. Redan under antiken kritiserades Euripides för sitt kostymval och sitt förmänskligande av hjältar. Cicero ansåg på sin tid att rika och välkända skådespelare i roller som romerska hjältar var opassande. Deras kritik känns nu fånig.
Snarare är valet av ensemble en av filmens styrkor. Matt Damon ger en otroligt komplex och självreflekterande version av den store hjälten. Många nomineringar väntar honom. Detsamma gäller Anne Hathaway i rollen som Penelope. Trots att det är ett verk som kretsar kring män är Penelope – och särskilt Hathaways gestaltning av hennes inre liv – både nyskapande och rörande. I båda fallen utforskar vi nya dimensioner av välkända karaktärer. Ensemblen gör överlag ett fenomenalt jobb, särskilt Tom Holland som den unge Telemachus och Jon Bernthal i rollen som kung Menelaos. Zendaya fick stå emot mycket rasistiskt hat för att, klädd i enkla kläder, gestalta gudinnan Atena. Hatet är självklart obefogat. Hennes avskalade framtoning får sin förklaring vid filmens klimax.
Som berättelse är det en upplevelse värd en biobiljett. Min största kritik är stilistiska detaljer i fotot. Tekniskt är filmen ett mästerverk. Helt filmad i IMAX-format med nya kameror utvecklade enbart för att uppnå denna milstolpe. Bilderna är vackert komponerade och allt flyter på som man förväntar sig i en Nolan-film. Tyvärr är det dock en film som saknar färg. Det syntes redan i trailern. Svensk-nederländske van Hoytema valde att skala tillbaka färgerna och fokusera på blått och gult-orange. Det är en mycket nedtonad palett som påminner mer om en dystopisk science fiction än en klassiker från antiken. Till och med Interstellar (2014) är långt mer balanserad i sina färger. The Odyssey blir inte den levande värld den skulle kunna vara.
Vad gäller musiken har hyllade svenske Ludwig Göransson komponerat en melodi som biter sig fast. Det är ett ljud kraftigt inspirerat av antikens instrument. Musiker som specialiserat sig på att spela antikens flöjt, aulos och lyra har anlitats. Tyvärr är det svårt att säga något mer om musiken än om just huvudmelodin. Resterande ljudspår står inte ut i stunden på samma sätt som det stod ut i exempelvis Tenet (2020).
The Odyssey är inte den självklara favoriten i Nolans filmkatalog, som jag först trodde att den skulle bli. Det är en film som lider av vissa tillkortakommanden, dock inte som berättelse. I sin helhet är det en film värd att se. Speciellt i en tid där vi alltmer sitter hemma och AI sätter våra hjärnor i brand. Nolan inbjuder oss som vanligt till att uppleva riktiga specialeffekter och utforska biografens mörker tillsammans. Har man påverkats av internetdiskursen tipsar jag om att gå och se den själv och dra egna slutsatser. Filmen är en positiv överraskning, både för skeptikern och för Homerosälskaren. Jag ska definitivt se den en gång till.
