NGBG-festivalen får mig att inse: generation Z har missat Malmö.
I helgen går NGBG-festivalen av stapeln i Malmö, för tionde och kanske sista gången. Johanna Ihse skriver om en festival, och en stad, som inte längre är till för unga.
En gång om året sätter Malmös samlade befolkning sin fot på Norra Grängesbergsgatan.
Det är när NGBG – gatufesten med namnet ingen kan uttala – inträffar under första helgen i september. Festivalen har arrangerats av Malmö stad i tio år, men i år spås det, till mångas sorg, bli sista gången.
Vanligtvis är Norra Grängesbergsgatan ett halvskumt industriområde bortom Möllevången, med både bilfirmor och kulturlokaler, men under två dagar förvandlas den långa vägen till Malmös kulturella mittpunkt.
Så när jag gick i gymnasiet i en mellanstor småborgerlig stad i Skåne fanns det inget jag och mina vänner tyckte var så spännande som NGBG. Vi var nämligen besatta av Malmö.
Malmö var den närliggande metropolen där allting luktade av falafel och cigarettrök, där bostäderna kostade en spottstyver, där man kunde bli omsjungen av Vit Päls och Bob Hund, och där självaste Karl Ove Knausgård valt att bosätta sig. Det var där det fanns öl på Ölcafeét och kaffe på Kaffebaren, poesiuppläsning i kulturella källarhål, och ny musik på progressiva musikfestivaler.
Det var självklart att jag skulle längta och sedermera flytta hit.
Problemet är bara att jag snabbt insåg att Malmö är… skittråkigt? Generation Z, som jag själv tillhör, har missat Malmö.
Sommarens stora kulturkrig har handlat om ljudnivåerna kring det hippa och numera gentrifierade bostadsområdet Karlskronaplan, där grannarna vill sova men kidsen vill festa längre än till klockan 01. Samtidigt skjuter bostadspriserna i höjden, det finns fler barnvagnar än barer, och festivalerna har blivit kommersialiserade jippon.
På NGBG får musiken förvisso ljuda högt och länge utan att någon får klaga, eftersom Norra Grängesbergsgatan ingår i den så kallade kulturljudzonen. Okända band spelar i lokaler som vanligtvis tillhör någon biltvätt eller bakgård, med det uttalade målet att allt ska vara fritt, rebelliskt, och underground. Men problemet är uppenbart: inget som är uttalat underground kan någonsin bli underground. Inte minst när det varje år slår nya publikrekord.
Obskyra techo-punkband bestående av sisådär fem killar med elgitarr får sina fifteen minutes of fame, och man vandrar håglöst runt mellan klubblokalerna på den oändligt långa asfalterade gatan på jakt efter några låtar att dansa till som inte låter alltför öronbedövande, och efter någon att prata med som inte är en millennial som behandlar festivalen som helgens familjeaktivitet.
Ändå är det enormt hypat. Det är meningen att vi ska se NGBG som förkroppsligandet av det coola Malmö. Problemet är bara att det coola Malmö är en stad som jag bara har en vag och oklar förnimmelse av, helt konstruerad av lösryckta berättelser från gamla avsnitt av podden Crazy Town, Amanda Romares beskrivningar av klubben Plan B, och anekdoterna mina trettio-någonting kollegor på kontoret redogör för när de lutar sig över datorskärmen, stirrar mig djupt in i ögonen, och berättar att en gång låg faktiskt Debaser i Folkets Park.
Därför gör det mig nästan lättad att årets NGBG kanske blir den sista. Till syvende och sist är det nämligen en festival som finns till för människor som inte är unga längre, som flyttade till Malmö för ett decennium sedan och som har börjat hata bullret från barerna utanför sina fönster.
NGBG är till för de som förespråkar anständigt oljud; musik två kvällar per år i kulturljudzonen; samma människor som älskar streetfoodfestivaler bestående av pastellfärgande containrar, blåbärsöl, och tatueringar med ekologiskt bläck.
Och sorry to break it to you, men det är ingen subkultur.
Om NGBG nu läggs ner är min förhoppning att vi istället kan börja lägga våra skattepengar på mötesplatser som faktiskt tilltalar ungdomar, där musiken på riktigt är bra, och där Malmö återigen kan cementera sin plats som de ungas kulturstad.
Med det sagt: går jag till Norra Grängesbergsgatan i helgen, dansar till kommersialiserad punk och låtsas en stund att den här typen av evenemang fortfarande har en folksjäl?
Självklart.
