Nedläggningarna av PSL och Lokko i P2 avslöjar en dyster kultursyn
I flera år har det pratats om musikjournalistikens död. Bevakningen av en av världens största konstformer har förpassats till kultursidornas marginaler, redogörelser av försäljningssiffror och turnéframgångar får ofta mer utrymme än musikkritik och utrymmet för att lyfta nya, utmanande akter minskar drastiskt. Men ironiskt nog verkar det inte bli de kommersiellt drivna bolagen som sätter spiken i kistan – utan public service. I början av december meddelade nämligen Andres Lokko, en av landets största musikjournalister, att Sveriges Radio lägger ner hans program Lokko i P2. Och i veckan gick Per Sinding Larsen, även han ett av musiksveriges absolut mest kända och omtyckta ansikten, ut med att SVT lägger ner hans program PSL efter sju år.
Nedläggningarna är såklart ingen tillfällighet.
Kulturen hyvlas ner bit för bit, och ryker först gör allt utanför majoritetskulturen. Lokko i P2 är ett experimentellt, nischat och, till följd, inte särskilt kommersiellt gångbart musikprogram. PSL har som främsta fokus att lyfta nya, ännu oetablerade akter och ge plats åt de som inte syns och hörs i de större programmen. SVT meddelar att det slopas på grund av för låga tittarsiffror, och Lokko berättar att förklaringen han fått från SR är att programmet “inte passar in” och att “Ingen annan tycker att drum’n’bass är konstmusik”. På frågan om vad som kommer ersätta PSL svarar SVT att “ny musik ska bevakas av redan befintliga program som Kulturnyheterna och På spåret”. Förlåt? På spåret?
”Redan när jag startade KULT Magasin för fem år sedan var det uppenbart att något höll på att hända.”
Samtalen om musikjournalistikens framtid har de senaste åren utmynnat i en allt mer dystopisk prognos. Redan när jag startade KULT Magasin för fem år sedan var det uppenbart att något höll på att hända. De större redaktionerna började publicera allt färre musikrecensioner, utrymmet för djupgående analyser tynade bort och ideellt drivna tidningar som Festivalrykten och Popmani försvann. Att ge musikjournalistiken ett nytt forum, befriat från klick-ekonomins kommersiella styrning, var därför en av de största anledningarna och drivkrafterna bakom grundandet av KULT – och det har under hela tiden varit ett av våra mest självklara mål. Det har lett till att vi under åren publicerat hundratals musikrecensioner, djupdykt i musikbranschen och dess föränderliga landskap samt lyft otaliga up and coming-artister, nischade musikprojekt och små band som inte får utrymme i större medier.
Det har också gjort att jag kunnat förhålla mig till domedagsprofetiorna med en viss distans – visst går det väl att hålla liv i musikjournalistiken? Handlar det inte bara om att hitta nya sätt, nya format, betrakta det ideella arbetet som ett komplement till det betalda och blicka framåt? Den senaste månadens besked får mig dock att tvivla. För hur ser framtiden egentligen ut för unga, nyfikna musikjournalister, när till och med våra största musikprofiler blir av med sina gig?
”Hur ser framtiden egentligen ut för unga, nyfikna musikjournalister, när till och med våra största musikprofiler blir av med sina gig?”
Budskapen som public service sänder ut vittnar dock inte bara om budgetnedskärningar, utan också om en dyster kultursyn. Spotifys topplistor och TikToks algoritmer avgör redan en stor del av musikkonsumtionen. Här kan public service erbjuda en motpol – inte bara för att bredda utbudet, utan för att faktiskt ge Sveriges artister en chans att överleva. Utan exponering finns det knappast en möjlighet att kunna försörja sig som musiker, för att inte ens tala om att slå igenom och upprätthålla Sveriges musikaliska arv. Där spelar public service och program som PSL en viktig roll. De är musikjournalistikens medelstora scener. Steget mellan tidningar som KULT Magasin och radiokanaler som NRJ vars slogan bokstavligt talat lyder “Hit music only”. Precis som de små och medelstora scenerna behövs, behövs den medelstora musikjournalistiken, som når ut till många men fortfarande törs vara nischad.
Ett levande kulturliv behöver operera på flera olika plan. Public service har en helt unik position i detta, eftersom de till skillnad från kommersiella mediebolag inte är beroende av tittarsiffror och klick. Att då utgå från samma marknadslogik blir inte bara ett svek mot den redan sinande kulturjournalistiken, utan också mot den musikindustri som gärna upphöjs till nationalskatt men i verkligheten går på knäna. Istället för att ta vara på denna särskilda position placerar de in sig i ett större mönster som riskerar att skapa en frenetiskt tudelad kultursfär, där musiken antingen hamnar i små, nischade kretsar eller poleras till en formulabaserad produkt för Melodifestivalen. Allt medan den rika, röriga och fantastiska mittzonen, där så mycket av landets mest intressanta musik idag rör sig, försvinner.
