Musikern och låtskrivaren José González är en av Sveriges mest framstående och hyllade artister. Han slog igenom med sitt första album Veneer 2003 och har sedan dess fortsatt att briljera med sina insiktsfulla texter och sin musikaliska skicklighet. Hans nya album Against The Dying Of The Light handlar mycket om olika val människan ställs inför, och jag rekommenderar att det första beslut ni tar är att lyssna riktigt noga på detta album.
Albumet inleds med A Perfect Storm, det varma och dystra soundet känns både vaggande och olycksbådande. González lyckas redan vid albumets första låt återskapa något väldigt organiskt, bokstavligen. Albumets tema kring naturen lyser igenom och målar bilder av stormande vindar, träskigt vatten och skållhet sol. Den akustiska ljudbilden bärs av många lager, även hans röst multipliceras vilket gör tonerna mjuka och vadderade. “Gambling with our common fate / To quench the thirst of a few”, det finns en underliggande och kritisk ilska som ger musiken ett tydligt driv. Etyd utforskar ett liknande tema på ett smärtsamt ödmjukt och tydligt sätt. Texten är vis och lättförståelig, ingen kan undgå budskapet om människors sätt att tutta eld på hela jorden. Detta spåret slog verkligen till, González har en sån fingertoppskänsla med text och hjärta i sättet att beskriva sin kärlek för jorden så att det verkligen tar sig in.
Albumet innehåller en vacker och lyriskt förklädd aktivism. Titelspåret Against The Dying Of The Light tar avstånd från den uppkopplade eran och en kokande ilska börjar ta form i ljudbilden. For Every Dusk närmar sig sakta en läxa om godhet och en slags större mening för mänskligheten, “Scars run deep into the core / But a core that’s rotten is not worth whining for.” Tempot och texten är pedagogiskt samtidigt som låten i sin helhet är rent estetiskt ljuvlig. Det finns mycket frustration och ilska i texterna, men hoppet finns alltid där. Sheet är en förskonad titel på ordet shit, låten blir humoristisk och lekfull med texten som upprepar “It’s time to stop pretending / To know shit you don’t know.”
När jag läste intervjuer kring albumet så funderade jag på om albumets tydliga tema och syfte skulle bli svårtuggat, men González har verkligen lyckats helt och hållet att skriva om det svåra på ett sätt som når fram. Musiken skapar en resonans inom en och tankar kring sitt eget liv och tillvaro börjar väckas. Som på hans tidigare album skiftar han mellan olika språk, Pajarito (som är spanska för liten fågel) är en stämningsfull och rar liten trudelutt. Spåret följs av den stegrande Losing Game (Sick) som förs framåt av en intensiv gitarrslinga. Albumets åttonde låt Ay Querida bärs också av gitarren som för tankarna till strömmande vatten. Låten består endast av en fras, “Ay querida, Ay que vida que te tocó.” som översätts i något i stilen av “Åh kära du, vilket liv du har fått.” Det mestadels instrumentala spåret vittnar på González oerhörda förmåga att beröra genom musiken och jag som lyssnar lämnas omtumlad.
Ännu ett språk introduceras på albumet med svenska låten U / Rawls Slöja. Det händer något intressant i skiftningarna mellan språken, det tar några fraser innan jag förstår att låten sjungs på svenska. I några sekunder är det som att man handlar helt utanför språket. Låten utforskar filosofen John Rawls “okunnighetens slöja”, vilket är ett tankeexperiment där man ska ta ett helt opartiskt beslut som gynnar alla utan att veta något om sin egen position. Hans text följer flera olika unga kvinnor – en som blir bortförd av moralpolis, en som inte får göra abort, en som bränns upp, en som skjuts i huvudet på bussen. González sjunger med rak och tydlig stämma, han gör något annat med låtskrivandet. Hans ärlighet och blick på samtiden är knivskarp. Gymnasten har en lättsammare ton, den känns som en slags litterär fantasi, en detaljerad dagdröm över flickan som avslutade det tidigare spåret med att ta sats ut i rymden från sin trampolin. Gymnasten lyckas med det omöjliga, hon voltar till publikens dån, hon flyger iväg ut i något som både känns hoppfullt och smärtsamt fiktivt.
Vi närmar oss slutet av albumet med den korta och lekfulla Just A Rock och den stämningsfulla, men aningen intetsägande U & We. Allra sist ut har vi Joy (Can’t Help But Sing), en öm och mjuk ballad som hyllar en enkelhet och människans fallenhet till att sjunga. Against The Dying Of The Light är ett lyhört, slående och lika språkligt skickligt som det är musikaliskt. Jag är stormförtjust i detta album och José González som vågar låta det viktiga ta plats.
