När PJ Harvey spelar håller man käften
Det är verkligen få artister på årets festival som har samma legendstatus som den brittiska art-rockaren PJ Harvey. Detta märks inte minst när Polly Jean, långsamt skrider in på Azalea-scenen i kvällssolen. Iklädd någon hednisk skrud. För att sedan i någon minut bara titta ut över folkhavet i tystnad, långsamt analysera vad som tycks vara varenda ansikte i publiken, och sedan buga åt dem. En ömsesidig respekt mellan publik och artist. Som att vi rent telepatiskt säger till varandra “Du spelar musik. Vi håller käft”.
Konserten smyger sedan igång med öppningsspåret Prayer at the Gate, och PJ Harvey lyckas att med den idiotsäkra öppningsfrasen “Doo-doo-doo, doo-doo-doo-doo-doo” få gåshuden att resa sig på de tusentals festivalbesökarna.
”Under hela spelningen känns det som att hon har full kontroll över sin musik. Men också som att den har full kontroll över henne”
Under hela spelningen känns det som att hon har full kontroll över sin musik. Men också som att den har full kontroll över henne. Varenda ton, varenda rörelse och varenda känsla är hon till hundra procent engagerad i. Hennes kropp rör sig till varenda ljud och textrad, men inte på något koreograferat sätt. Utan mer som om hon är i trans med sig själv, och detta utan att säga ett enda ord till publiken under nästan hela konserten. Och publiken säger knappt ett ord heller. Trots vad vissa säger så är det ok att dricka bärs, tindra eller skråla med polarna under festivalspelningar. Men ingen gör det under PJ Harvey. Det känns förbjudet. Det är förbjudet.
Konserten må ha en unik (läs: oklar) dynamik. Det tar lååång tid innan det drar igång på riktigt. Men i slutändan gör det ingenting. Man är här för att lyssna, inte röja. Och det är svårt att inte lyssna, med en frontkvinna som PJ Harvey. Som man märker vigt hela sitt liv och hela sin personlighet till den dystopiska musiken hon framför. Den hedonistiska folkmusiken blandat med postpunkens heroindimma bildar någonting som mer eller mindre är definitionen av vackert. Nästan så att man bara vill att hon ska ge en en kram och säga att allt kommer att bli bra.
Efter att ha betat sig igenom hits som Let England Shake och The Glorious Land känns det som att PJ Harvey och bandet försöker slå hål på himlen på 50ft Queenie. Och de lyckas. Trycket från liverökaren Down By The Water tycks också välta hela Jack Whites linecheck på andra sidan festivalområdet – och vi kan alla konstatera att PJ Harvey är och förblir postpunkens okrönta drottning.
