När Paul Auster blir ett spöke
I Siri Hustvedts nya bok skrivs sorgen fram som ett tillstånd snarare än en berättelse, där Paul Auster förblir närvarande i minnets och medvetandets skikt. Det som tar form är inte bara en kärleksmemoar, utan en egensinnig undersökning av vad det innebär att leva vidare i någon annans frånvaro. Vendela Lundegårdh läser en kärleksmemoar där döden inte avslutar berättelsen, utan öppnar den.
Några dagar innan sin död säger Paul Auster till sin fru, Siri Hustvedt, att han vill återvända som ett spöke. I Hustvedts nya bok blir detta inte bara en avskedets formulering, utan en utgångspunkt för en sällsynt undersökning av jagets upplösning.
Auster och Hustvedt har beskrivits som kungligheter inom den amerikanska litteraturen: intellektuella, snygga och ständigt nobelpristippade. Deras odelbara tvåsamhet gör att man skulle kunna se dem som en slags spegelvänd antites till Underwood-paret i House of Cards –inte i deras maktspel, utan i det ömsesidiga och intellektuella flöde som kännetecknar deras samarbete. Ett par som är så tätt sammanfogade att de nästan upphäver gränsen mellan två och en, som om relationen i sig vore den verkliga huvudpersonen. Denna författarduo har genom åren inte bara byggt ett liv tillsammans, utan också lånat karaktärer och idéer av varandra; deras verk kan läsas överlappande, som om de alla var sprungna ur samma jord – en jord där den ena nu måste låta den andre vila.
Den här berättelsen bär ingen vanlig dramaturgisk kurva. En bok om spöken tar sin början i slutet.
Jag lever. Min man, Paul Auster, är död.
Så inleder Hustvedt sin kärleksmemoar. Det är ett anmärkningsvärt maskineri att få ta del av: Hustvedts minnesbilder av den unga Paul, den äldre – och till sist den döende. Som man kan vänta sig av Hustvedt tar hon, genom filosofer, bibliska berättelser, romanförfattare, neurologer, psykoanalytiker och forskning, spjärn mot döden i ett försök att skriva boken om sin make. Men Hustvedt letar inte efter svar. Frågornas tid är förbi; detta är ett annat slags berättande – ett som inte drivs av frågan, utan av svarets uteblivande.
Boken glipar i tiden. Den skär genom tidevarven med avskurna fragment som vandrar upp till medvetandets yta, ibland abstrakta och lösryckta, ibland noggrant utmejslade. Hustvedts sorg liknar både dagboken och drömmen. Förfluten tid, framtid och otid blandas samman. Samtidigt är berättelsen, lik drömmen, full av luckor. Hon frågar sig: när han upphörde, upphörde även upplevd tid i mig?
Texten är dessutom typografiskt splittrad. Brev, e-post, dagboksanteckningar och längre essäistiska partier löper in i varandra i en väv av röster och former. Resultatet är en läsning som är både personlig och privat, och samtidigt märkvärdigt öppen.
“Alla börjar vi som en diploid cell, två i en, och vi får näring och utvecklas inuti någon annan och träder sedan fram ur dennas kropp. Jag känner Paul som ett gapande hål i min överkropp, från hals till mage, som om delar av mig skurits bort, men jag känner också att han borde finnas utanför min kropp.”
Hos Hustvedt handlar spöken inte om övernaturliga väsen, utan om hur människor hemsöks av minnen och andra personer än sina egna jag. Likt i böckerna Vad jag älskade, eller Den lysande världen, visar Hustvedt nu återigen hur minnet fungerar som en slags hemsökelse.
Det som framträder är inte bara en sorgebok, utan en undersökning av vad det innebär att fortsätta leva i någon annans frånvaro. Hustvedt skriver inte fram Auster som minne, utan som en kvarvarande struktur i sitt eget medvetande. Spöket blir därmed inte ett motiv, utan en epistemologisk figur: ett sätt att förstå hur erfarenhet, tid och identitet förändras genom förlust. En bok om spöken visar att det inte är den döde som återvänder, utan snarare den levande som aldrig lämnar.
