Prisbelönta brittiska låtskrivaren och artisten Laura Marling debuterade 2007 med EP My Manic and I, och har sedan dess släppt sju album. Hennes alternativa och avskalade låtar har länge berört, men det är framför allt hennes drabbande texter som gjort henne till ett stort namn på indiescenen. Marling väver varsamt ihop texter om kärlek, sex, kvinnor och moderskap och fortsätter att utvidga och bygga på detta textuella väv med sitt senaste album Patterns in Repeat.
”Marlings ord känns trygga, och genom upprepning etsar de sig fast (…) Texterna pulserar, som ett kretslopp, något som sträcker sig ut men alltid återvänder till kärnan.”
Vi böjer oss över vaggan och hör hur något rör sig där inne. Öppningsspåret Child of Mine är kärleksfull och omhändertagande. Marlings ord känns trygga, och genom upprepning etsar de sig fast. Ljudbilden består, i vanlig ordning, av en plockande gitarr. Tomrummet fyller Marling ut med stämmor och mjuka stråkar. Precis som i hennes förra album är moderskap ett centralt tema. Låten Patterns är på något sätt både vilsen och vägledande, och det finns något betryggande i ambivalensen. Texterna pulserar, som ett kretslopp, något som sträcker sig ut men alltid återvänder till kärnan. “And now the time leaps by and starts to fly / And only then can I see / That we’re patterns in repeat / And we’ll always be.”
Your Girl, är dämpad och berättande. Texten känns ödesmättad, och man vandrar utan riktning bland fragment från det förflutna. “I’m trying to play a boy’s game / Feeling like a pawn inside a pornscape / To have you call me by my old name / One more time, remind me from where it was I came.” Känslan av att ha blivit utnyttjad och övergiven skapar en bitter eftersmak. Musiken fungerar mest som en stämningssättare, den lyfter orden men är i sig inte särskilt bitande. Vi vaggas vidare med låtar som No One’s Going To Love You Like I Can och melankoliska The Shadow. Den sistnämnda känns nästan som en visa, och stråkarna brister ut i gråt när Marling sjunger: “I knew, of course I knew / That one day she’d tear me apart.” Låten är uppriktig och känns som en historia lyssnaren inte kan slita sig ifrån.
Stämningen bryts av den lekfulla och finurliga Interlude (Time Passages), som för tankarna till en lite vemodig tecknad saga. Detta inslag känns desorienterande, särskilt efter en så pass blodig och hjärtskärande låt som The Shadow. Interluden följs av Caroline, som också har en viss lekfullhet. Just detta spår, i kombination med de andra, känns dock aningen forcerat. Kärleksbrevet till “the one that got away” är sprängfyllt med fraser som på egen hand hade varit drabbande, men tillsammans blir de övermäktiga. Albumets åttonde låt, Looking Away,, försöker även den återskapa förnimmelsen av någon förlorad. Texten är mer sparsmakad och har en viss slagfärdighet, men precis som i Looking Away blir det sentimentala så tungt att det kväver orden.
”Jag förstår konceptet med denna godnattvisa, men den blir ganska intetsägande om man inte är typ en bebis.”
Marling avrundar albumet med två versioner av Lullaby – en instrumental och en med text. Den senare omfamnar och sjunger någon till ro. Jag förstår konceptet med denna godnattvisa, men den blir ganska intetsägande om man inte är typ en bebis. Samma sak gäller den instrumentala versionen, som mest känns som utfyllnad. Mot slutet finner vi också titelspåret Patterns in Repeat, som handlar om moderskap och om man ska avvika från sin egen väg för att ta hand om sitt barn. Marling sjunger till ett “du”, som jag antar är hennes eget barn, och förklarar att det aldrig funnits någon tvekan i att välja barnet. “I want you to know that I gave it up willingly / Nothing real was lost in the bringing of you to me.” Rent musikaliskt är detta albumets mest intressanta låt, men textmässigt finns det bättre spår.
Patterns in Repeat börjar väldigt starkt. Marling är en expert på att skriva låtar som känns hela och avslutade, vilket märks. Låtar som Patterns och Child of Mine berör och fastnar. Andra halvan tappar dock fingertoppskänslan, och låtarna blir opersonliga och överdrivet sentimentala. De instrumentala spåren känns meningslösa. Helheten blir lite skev då låtarnas teman ligger för nära varandra, och det känns nästan som att hon återanvänder samma fraser. Kanske är det meningen – dessa patterns in repeat – men resultatet är att lyssnaren blir mätt ganska tidigt.
