När Jekyll möter Hyde i Malmö blir resultatet mest Netflix

Malmö Stadsteaters fria tolkning av Robert Louis Stevensons kortroman The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde förflyttar oss till ett gotiskt 70-tals-Malmö och får den nya titeln Affären Jekyll & Hyde. Tänk dig Malmö som en skräckfilm, där gamla hus, nybyggda höghus och hela stadsplaneringen förvandlas till spöklika skuggor. Här vill Jekyll sanera Gamla Väster genom att köra bort arbetare och asociala, samtidigt som en våldsam och karismatisk figur, Hyde, dyker upp och sprider skräck på stadens gator.

Resultatet? En banal, ytlig, men stundvis underhållande uppsättning. Det finns hela tiden ett försök att göra pjäsen till en psykologisk resa inåt, en utforskning av människans dualitet, yin och yang, Jekyll och Hyde. Men försöket faller ganska platt. Manuset är för enkelt, för fegt, och det bär inte de stora idéerna som regissören Carolina Frände vill leka med. I stället blir det mest ett manus som sätter ord på något som alla redan vet, att människor har både ljusa och mörka sidor. Handlingen rullar på i ett förutsägbart tempo som aldrig överraskar, den puttrar på utan några riktiga höjdpunkter eller överraskningar och blir därför mest tråkig. Jag väntar på att den ska lyfta, men det gör den riktigt aldrig. Ändå händer det något ibland. Vissa scener får faktiskt nerv, särskilt efter pausen när tonen blir mörkare och mer seriös. Då anar man nästan vilken pjäs det kunde ha varit, om den bara vågat mer. I slutändan stannar den vid en ofärdig skiss, en idé som aldrig riktigt får ta form.

Scenografin och kostymerna är däremot en fröjd för ögat. Det karikatyriska scenrummet förkroppsligar 70-talets Malmö i både stil och känsla, tillsammans med musiken, representerad av popklassiker från senare delen av 1900-talet, som The Cure, byggs en levande tidsanda. Just här fungerar pjäsen som bäst, i sin estetiska inramning som skapar en levande blandning av nostalgi, åtrå och gotisk stämning. Men samtidigt förstärks också känslan av att man tittar på en påkostad Netflixserie, snygg och underhållande, men i slutändan ganska ytlig.

Skådespelet, särskilt av Erik Borgeke och Viktor Nyström Sköld i rollerna som Henry Jekyll respektive Edvard Hyde, är briljant. De ger både tyngd och nyanser åt karaktärerna och lyckas skapa en spännande dynamik i mötet mellan Jekyll och Hyde. De lyckas väcka liv i föreställningen och lyfta den, kanske till och med rädda den från total tristess. Tillsammans med statisterna från Latinskolans teaterklass, som bidrar med energi och dynamik, blir helheten ändå sevärd. Men bristerna går inte att ignorera, tolkningen är alltför mesig och vill tillrättalägga sig för en bred mainstream publik. Mesigheten resulterar i platta repliker, karaktärer och intrig. Den blir så ytlig att jag aldrig känner något för karaktärerna. Jag blir påmind om halvdåliga, malmöitiska Netflixserier som Halva Malmö Består av killar som dumpat mig, underhållande för stunden, men snabbt glömd.

Det blir också en konstig krock när dramat blandas upp med så många komiska och klyschiga inslag. De malmöitiska karaktärerna är så karikatyriska att de mest känns ditplacerade för att locka en bred publik, utan att egentligen bidra med någonting. När föreställningen väl försöker bli seriös och ta sig an teman som samhällskritik, död och psykisk ohälsa tappar den fotfästet. Jo, samhällskritiken finns där, men den är ytlig. Det pratas om asocialt beteende, fastighetsmogulers makt och politikers polarisering, men det känns mest som ett halvhjärtat försök att vara samtidsrelevant. Samma sak med psykisk ohälsa och döden, de nämns, men på ett så försiktigt sätt att det aldrig känns. Det känns mer som ett fegt försök att vara samtidsnära och väcka frågor, men utan att våga driva dem vidare. Pjäsen hade blivit betydligt mer intressant och frågeväckande om pjäsen hade tagit ut svängarna och gett en mer nyanserad, fördjupad tematik, istället för att nöja sig med att skrapa på ytan. Och när Malmö Stadsteater själva lyfter fram det som en del av sin vision, blir slutresultatet allt för försiktigt.

Ändå finns här något för teaterbesökare. Affären Jekyll & Hyde på Hippodromen är kanske varken en filosofisk fullträff eller särskilt imponerande i regi, men den är visuellt stark, underhållande och lättillgänglig. Den lyckas blanda gotiskt drama med Netflixserie estetik, och genom att gestalta Malmö trovärdigt och igenkännbart blir det en pjäs många unga kan känna igen sig i, även om den inte går särskilt på djupet.