När jag är verklig igen
när jag är verklig igen ska jag vaddera mig med bländande helljus fylla mitt tomrum med rymd vada naken längs förlorade vårar ta igen och samla på bland strandbrynens snäckskalsskelett skära ett snitt rakt igenom himlen när jag är jag igen utan att bottna i tiden breder en fulländad ensamhet ut sig huden vilar mot en dröm och om natten står sommaren stor i sin svarta grönska första gången jag såg dig hade du fångat solen i din hud lyste skimrande som en guldpläterad rustning och hela himlen vek sig för din blick färgerna skiftade när du gick och återfick inte sin stadga förrän du kom tillbaka nu sover du under himlens vandrande blå dina ögonlock är tunga att titta på dina händer över klänningstyget som en eldgnista över stubinens vaxklädda bomull i skenet av den besudlade stjärnhimlen håller jag din febervarma kropp en parentes i ett skenande tidslopp lockarna vrider sig i din panna likt svarta liljor i efterhand bär jag dig på tungan likt en vandringssägen en myt om beröringen som bjöd upp varenda nervtråd i mitt spruckna skal till dans ovanför mig avtecknar sig svalorna som krossat kol mot junihimlen du sker fortfarande i mig lika självklart som att alla eldar brinner solen en gyllene tråd jag trär genom morgonens dimridå låter natten veckla ut sig som en ros det är en skenmanöver ett lurendrejeri för när du försvann med blicken svart som våta djurögon lika ihåliga som ett hologram in i den andra änden av lägenheten och talade tyst med en röst jag inte kände igen sömnen och döden är av samma sort det är samma sak i skilda tidsspann det är att somna ifrån dig en sista gång innan världen drabbas samman nu ekar det inom mig från bråda djup och medan dagarna sluter sig reser sig ohyvlade fantasier som mörka moln jag har blivit en projektion av ljus allt jag stöter ifrån som vill tränga inpå och det som tidigare bebott mina vrår fasas ut med askskyffel alltet är utbrunnet ljuset faller snett men trots det står jag bredbent i min hunger efter överskådlighet när jag är verklig igen ska jag simma genom ljus och gråta i min svarta trikåblus och låta natten veckla ut sig som en ros medan jag lyssnar på vacker men sorgsen blues skära ett snitt rakt igenom himlen allt jag stöter ifrån låta det välla inpå när jag är jag igen
