När bilden blir mindre trovärdig blir fantasin allt viktigare
När bilden kan fabriceras, verkligheter optimeras och allt fler unga söker sig bort från skärmen, vilken plats har då litteraturen? Vendela Lundegårdh skriver om fiktionens märkliga styrka i en tid när sanningen blivit allt svårare att se, och varför fantasi och läsning borde förstås som en demokratisk infrastruktur.
När Ungdomsbarometern presenterade sina trendspaningar inför 2026 var den kanske mest oväntade slutsatsen denna: unga tycks leta sig bort från det digitala och tillbaka mot det mänskliga, verkliga och ofiltrerade. Efter år av optimering tycks många unga söka något som inte serveras färdigt åt dem. Säkerligen är det ingen slump att intresset för det äkta växer samtidigt som artificiell intelligens gör det allt svårare att avgöra vad som faktiskt är verkligt.
Kanske är det just därför litteraturen känns märkligt samtida.
Jag minns själv när min gymnasieklass, efter en biologilektion där vi sett en dokumentär om överfiske, blev vegetarianer. Något uppstod när vi såg hajkropparna med sina avskurna fenor flämtdö i sanden. De grådammiga havsbottnarna efter trålningen. All denna till synes onödiga, undvikbara död. Vi kände alla något – empati, skam, chock, kanske allt detta på en gång – och känslan fick oss att vilja förändra oss själva.
För bara ynka 8 år sedan uppfattades alltså dessa bilder som obestridliga. Kameran var ett vittne. Det vi såg var sant därför att det hade fångats på film. Idag är den tilliten inte lika självklar. Med artificiell intelligens kan bilder och filmer framställas med en sådan precision att själva bilden inte längre utgör något bevis. Vi tvingas ifrågasätta inte bara vad vi ser, utan om vi verkligen ser det.
Litteraturen har däremot aldrig vilat på ett sådant sanningsanspråk. Den säger inte: så här ser världen ut utan ber oss istället att föreställa oss en annanhet. Just därför kan den paradoxalt nog komma närmare vissa sanningar än den fotografiska bilden. Den kräver inte att vi tror på det som utspelar sig framför oss och just där vinner den sin politiska och existentiella kraft. Fiktionen är ärlig i sitt bedrägeri. Den säger: detta har aldrig hänt, men det hade kunnat.
Sanningen i litteraturen är alltså inte fixerad. Sanningen är levande. Den är motsägelsefull och emotionellt färgad. Det är därför vi fortsätter att skriva berättelser. Inte för att bevisa något, utan för att utforska det som inte går att bevisa: begär, skam, sorg, njutning, ambivalens.
Ju svårare det blir att lita på det vi ser, desto viktigare blir vår förmåga att ge form åt det vi inte kan se. Mellan orden och föreställningen uppstår detta rum där läsaren själv tvingas delta. Detta gör litteraturen inte till orden i sig, utan det orden väcker i den som läser. Det är ett rum som ingen algoritm, ingen artificiell intelligens och ingen propagandist fullt ut kan ta i besittning – långt bort från skärmar, scrollning och den verklighet fler unga väljer bort idag.
Litteraturen må beskrivas som en krympande eller döende bransch, men borde förstås som en livsnödvändig praktik. En plats där fantasin får ta ut svängarna. Där empatin kan fördjupas. Där vi fortfarande kan upptäcka att världen inte måste vara sådan den är.
Det gör också den kulturpolitiska diskussionen märklig. Samtidigt som allt fler politiker talar om vikten av läsning och litteratur, inte minst för barn och unga, fortsätter de ekonomiska villkoren för dem som skriver, ger ut och sprider litteratur att försämras. Det blir särskilt tydligt när regeringen i våras talade varmt om sin ”nya lässtrategi för att vända läskrisen”, utan att presentera en enda ny ekonomisk satsning eller konkret åtgärd. När litteraturen är en plats där fantasin, empatin och omdömet tränas borde den behandlas som en demokratisk infrastruktur, inte som ett särintresse.
Alltmer pekar på att unga söker sig bort från det ständigt uppkopplade. Mot granny-hobbies, curated solitude och cozy comeback-estetiken: lägga pussel, plocka svamp, skriva dagbok och läsa böcker. Om den utvecklingen ska tas på allvar kan politiken inte nöja sig med att tala varmt om läsning. Den måste också skapa förutsättningarna för att litteraturen ska kunna skrivas, ges ut, nå sina läsare och fortsätta utmana dem.
Litteraturen är således inte en flykt från verkligheten utan snarare ett sätt att göra den åtkomlig på. I en tid när allt fler bilder kan fabriceras måste fantasin ses som en demokratisk resurs. Och den resursen uppstår inte av sig själv. Den kräver språk. Den kräver litteratur.
Och den kräver politiker som förstår skillnaden.
