Nanna Olasdotter Hallberg ger en akut existentiell ångest
Dramatikern, skribenten och poddaren Nanna Olasdotter Hallberg trodde att hennes första roman Syndernas förlåtelse skulle bli väl mottagen av den kristna gemenskapen. Istället blev boken portad från Storkyrkan i Gamla stan i Stockholm där den utspelar sig. En gissning är att det beror på alla oheligheter boken är fylld av. Sommaren då Laura börjar jobba som vaktmästare i kyrkan får hon och kollegorna ovälkommet sällskap av häxan Dull Gret. Varje gång hon syns till följs det av en katastrof: mordbrand, missbruk, våldtäkt. Det blir en kamp mot ondskan där religionens betydelse utvärderas.
I Syndernas förlåtelse beskrivs fulla och vansinniga människor med en nykter blick. Det leks med karaktärer man känner igen. Gamern, stonern och Reddit-användaren till pojkvän och den lesbiska och teologiskt okonventionella domprosten. Och så hamnar de i små tokiga situationer som de måste hitta lösningar på. En vigsel ska äga rum men den alkoholiserade prästen har fått ett återfall och kan inte stå rakt, tusan också! Tillsammans med instick om Stockholms blodbad och bibliska berättelser blir boken som en kittlande sitcom med populärvetenskapligt skimmer.
Boken är berättad ur Lauras perspektiv. Bästa sättet att beskriva henne på är att hon är extremt älskvärd. Hon har alldeles för korta kjolar vilket är lika älskvärt som hennes övermänskliga förmåga att förlåta. Laura verkar tycka om alla – från alkoholiserade präster till våldsamma pojkvänner. Jag försöker klistra fast stereotyper på henne men de faller ideligen av. Hennes språkbruk är på samma gång vasst, sexigt, ömt och finkänsligt. Den snygga unga kvinnan Laura får långt mycket mer respekt av Nanna Olasdotter Hallberg än snygga unga kvinnor är vana vid att få.
Men det finns en skevhet i hur Laura betraktar sin omvärld. När något hemskt inträffar verkar hon känna sorg, men uttrycker den med ett emotionellt missriktat språk. Någon dör och hon går raskt vidare samtidigt som körsbärsträdet utanför kyrkan fångar all hennes uppmärksamhet. Många gånger beskriver hon med en finstämd förundran vädret och kyrkans omgivning. Språket är onekligen passionerat: stimulerande och skrivet med ett barns nyfikenhet. I kontrast mot allt det hemska ger det uppfattningen att något är lite fel på Laura. Det är kul och förvirrande och obehagligt. Det håller en hela tiden ovanför ytan, uppmuntrar till rationalitet.
Egentligen är det inte bara Laura det är fel på. För en månad sedan släppte Folkhälsomyndigheten en rapport om existentiell hälsa, vilket kan förklaras som att uppleva mening med livet och känna tillhörighet. Det har visat sig att den existentiella hälsan i Sverige är sämre än i andra länder, och nu har regeringen beslutat att göra något åt det. I Syndernas förlåtelse vinglar folk fram och tillbaka på en skör tråd mellan gott och ont, gudstro och ateism. Det är något slags teologisk edging – ett tillstånd många verkar befinna sig i.
Storkyrkan borde välkomna den här boken på samma sätt som man välkomnar vilken förtappad syndare som helst. Men det är förståeligt att de drar sig från uppgiften. Det behövs inte mer än en alkoholiserad präst för att göra mig illa till mods. Inte visste jag att prästerskapets helighet satt så djupt rotad i mig att jag nästan får kväljningar av att läsa om supandet.
Det skaver och det känns obekvämt att konfronteras med djävulen inom sig. Särskilt om man inte har några verktyg för att hantera den. Man kan inte hoppas på att få vägledning av boken, man får snarare en akut känsla av existentiell ohälsa. Jag har dock hört att insikt är första steget till förändring.
