Mount Kimbie får Pustervik att skaka på Way Out Wests avslutande dag

Att stänga Stay Out West, den nattliga förlängningen av Way Out West, är verkligen inget enkelt uppdrag. Framför allt inte efter Terras nästintill legendariska spelning 2023. Men att brittiska elektroniska pionjärerna Mount Kimbie inte skulle fixa detta är omöjligt att tro. 

Med Four Years And One Days fängslande syntmatta myser de igång konserten. En perfekt canvas för de drivande trummorna som lägger in en till växel och den distade basen ytterligare en. Någon i publiken skriker “en växel till!” (jag skämtar inte) och stroboskopen börjar försöka smälta baren på andra sidan. Till slut bränner de iväg i 190 på autobahn. De kör till Düsseldorf och hämtar studsiga syntslingor, till technoklubbarna i Friedrichshain och sen direkt till Yorkshire för att dra ner allting i postpunkens mörker.

Om någon skulle fråga vad Mount Kimbie spelar för genre skulle svaret vara: Ja.

Det är lika delar en släpande shoegazespelning som ett rave. Och det märks att de besitter en unik besatthet av att hitta ljud och kombinera dem på sätt som sällan gjorts förut. De subtila förändringarna i musiken och dynamiken görs med sådan precision att de förändrar hela ljudlandskapet och på så sätt lyckas de hypnotisera den gravt överförfriskade publiken.

Bandets publikkontakt är nästan obefintlig, förutom några stela mellansnack mellan låtarna som de lika gärna kunde skippat. Stående bakom sina respektive syntar är de som totalt inlåsta i sig själva. De är lite av ett enigma. Det är något svårt att veta hur man ska approacha dem. Men det är för att de tycks finnas till för bara en sak och endast en sak. Att kombinera ljud, stilar och genrer på sätt som man knappast trodde var möjligt. Det finns inte en enda aspekt av deras musik de inte är beredda att leka med. Det speedas upp, det saktas ned. Det är otakt och sen i takt igen. De spelar falskt och på ett underbart skickligt sätt navigerar de sig tillbaka i harmoni.

Det är i ena sekunden helt ljuvligt och i andra så vansinnigt förbannat. Och visst att det i stunder kan kännas lite väl svårt, men när låtar som Fishbrain ska berätta för oss om hur jobbigt det är att vara människa är det svårt att inte bryta ihop över hur vackert det är. Detta för att sedan tvärvända med elektroniska Delta vars klimax bara fortsätter och fortsätter växa tills det känns som att byggnaden skakar.

Mount Kimbies spelning är en uppvisning i musik. De bemästrar exakt allt de ger sig på. De sammanfattar vardagstristessen. Ångesten. Livet. De sätter toner till det – och vågar utmana allt vi tror oss veta om hur musik låter. Det känns omänskligt. Samtidigt så mänskligt och organiskt det bara kan bli.