Moses Sumney släppte den första delen av græ i februari, och i kontrast till den amerikanghanianska sångarens första skiva var det rikare på det mesta: uttryck, ljud, innehåll. De första albumen från San Bernardino-artisten visade ett enigma av en människa: en cynisk aromantiker med ett falsetto som självaste gud såg till att det blev perfekt. Han använde inte mycket mer än en gitarr, några vokalarrangemang, några ljudeffekter och kanske ett eller två andra instrument, men ändå lyckades han att leverera djupt berörande låtar. På græ är Moses Sumney mer vågad och utåtvänd, och maximalismen på dubbelalbumet blir aldrig tröttsamt — inte ens efter flera omgångar genom det.
Teman om isolation och känslolöshet, och frågor om identitet och tillhörighet, har speglats i Sumneys verk ända sen start. Debuten Aromanticism diskuterade kärlek från ett perspektiv som inte får lika mycket utrymme — nämligen att inte alls kunna känna romantisk kärlek — i ett samhälle där kärlek har kommofiderats och integrerats med Marknaden. På det var Sumney melankolisk, och det fanns inte mycket plats för glada avslut eller hoppfulla plattityder som inte låg i fas med den känslomässiga stämningen som var (och är fortfarande) rådande när albumet släpptes. Tystnad var Sumneys bästa vän, och den fick fylla tomrummen mellan alla de glesa orden, tonerna och känslorna. I kontrast är græ mycket mer uttrycksfull, och det som tidigare fick gissas — eller fyllas i själv — av lyssnaren skriks istället rakt ut.
På albumet diskuteras multiplicity, eller mångfald på svenska, och det hörs på samplade röstklipp från författaren Taiye Selasi. Ett av dessa citat lyder: “I am aware of my multiplicity, and anyone wishing to meaningfully engage with me or my work must be, too.” Det citatet beskriver Sumney som artist, och det speglar innehållet i ett verk som försöker att klura ut hur helheten av en människa, och inte bara de bitarna av henne som är okej att visa, ska hanteras och presenteras så ärligt som möjligt. Det är därför inte konstigt att græ blir ett dubbelalbum — människor har i regel en hel del att berätta om. Moses Sumney är inte ett undantag, och på sitt dubbelalbum utforskar han en uppsjö av idéer, tankar och känslor.
På Cut Me sjunger Moses om masochistisk kärlekslust, där den självförvållade smärtan är så intensiv att den ger honom liv. Lucky Me kontemplerar avtrycken som människor lämnar hos oss efter de lämnar, och ambivalensen i förhållningssättet som artisten visar till detta återfinns på andra ställen på skivan. Moses Sumney släpper sig fri för att utforska på græ, och han raljerar över toxisk maskulinitet på Virile, skildrar mellanförskap på Neither/Nor och längtar efter transcendens på Gagarin. För att fånga mångfalden av idéer bättre, samarbetar han med Thundercat, James Blake, Adult Jazz och flera andra artister som ger varsitt bidrag till græ. Skivan har inslag av många genrer, och Sumney är en mästare på att blanda dem och pressa ut det han behöver från dem. Trots det är han som bäst när han är ensam, med sina bara känslor inför lyssnaren, över en enkel gitarrmelodi och med en röst som kan få det hårdaste hjärtat att smälta.
Moses Sumney fångar på græ många av de oändliga nyanserna mellan maskulint och feminint, mellan att tillhöra och att stå utanför, och mellan att skrika ut allting och att låta tystnaden tala. Det är ett verk som skildrar komplexiteten i att vara människa, i en tid där definierade svar inte finns till hands och livsbanor måste korsas på egen hand. græ blir därför ett episkt verk om utforskandet av jaget som kan ge något till alla lyssnare som söker efter det. Att Sumney är makalöst bra som artist gör det innehållstunga albumet mycket mer lättsmält än andra verk med samma känslomässiga tyngd. “Sårbarhet är styrka” är kliché sedan gammalt, men album som græ blåser nytt liv i mantrat som har definierat generationen män som tar upp kampen mot allting som gör just manligheten skadlig.
