Mörkt och stillsamt när Tove Ditlevsen berättar om sitt liv
I Köpenhamnstrilogin, Tove Ditlevsens självbiografiska romanverk, skildrar hon sitt eget liv med rå öppenhet som både blev banbrytande och utmanade i sin samtid. Nu har verket blivit scenkonst på Malmö Stadsteater. Genom fragmentariska memoarer skildras Ditlevsens liv, ett liv präglat av utsatthet, beroende och destruktiva relationer. Vi kastas rakt in i hennes värld, där nedslag i olika händelser fogas samman till ett porträtt av en människa i ständig kamp med sig själv och sin omgivning.
Att Ditlevsen är kultförklarad i Danmark råder det ingen tvivel om då det i stadsteaterns foajé inför premiären ekar minst lika många danska röster som svenska. Tom Silkeberg har rättvist dramatiserat trilogin genom att bevara den inre, jag-monolog, rösten som är Ditlevsens egna. Iscensättningen av boken får en metateaterform där karaktären Tove (Kajsa Ericsson), genom sina repliker, målar upp scenerna och händelserna innan de utspelar sig, och reflekterar över dem.
Laddad av just Ditlevsens tragiska erfarenheter som kom att forma hennes liv och skrivande blir Köpenhamnstrilogin till en drabbande pjäs. Från en barndom präglad av våld och försummelse, via arbete för en hitlerälskande familj, till drog- och alkoholmissbruk och destruktiva äktenskap dras Toves liv mot bristningsgränsen.
De fragmentariska scenerna skildras stillsamt och varsamt, med en genomgående allvarlig ton som bitvis bryts upp av ett lättare tonlägen och subtil humor, vilket gör det tunga materialet mer tillgängligt. Med ett avskalat scenrum och precis ljussättning är fokus på Toves inre och ensemblen, medan den kraftfulla och laddade ljuddesignen träder fram i stunder då hon känner sig överväldigad för att förstärka hennes inre kaos. Samtidigt är det svårt att värja sig mot tyngden i Ditlevsens livsresa genom ett nästan outhärdligt tillstånd. Kontrasten mellan det lågmälda och det brutala innehållet förstärker tyngden snarare än förmildrar upplevelsen.
Detta skildrar Kajsa Ericsson som Tove vackert och trovärdigt. Ericsson bär hela pjäsen, inte bara som huvudkaraktären, utan också som förmedlare av den tyngd som drabbat Ditlevsen. När hon i metadialoger, läser upp Dietlevsens liv med känslig närvaro där hon skriker, gråter och allt däremellan för att betona händelser, men också med känslomässig frånvaro för att betona de destruktiva relationerna och missbruket när det är yttre problem.
Trots Ericssons starka rolltolkning ges den inte alltid utrymme att fullt ut komma till sin rätt. Med den kraftfulla ljuddesignen och de sceniska uttrycken som alltför ofta tar överhand drunknar hon tyvärr stundvis i produktionen. Föreställningen tillåter inte Ericssons känslighet, och som publik riskerar man att gå vilse i hennes ord.
Helheten präglas av en tydlig konstnärlig vision där form och innehåll samspelar i en strävan att gestalta Toves inre med alla dess brister. Genom det metateatraliska, avskalade scenografin och en växlande ljud- och ljusdesign hålls fokus ständigt på Toves upplevelse. Greppen känns medvetna och bidrar till att fördjupa materialet snarare än att distrahera från det.
Som scenisk tolkning av en självbiografi är Köpenhamnstrilogin en imponerande iscensättning där Ditlevsens liv, röst och skrivande får ta fullt utrymme. Föreställningen lämnar ett bestående intryck och väcker eftertanke kring missbruk och de relationer som både formar och bryter ner. Samtidigt ger pjäsen en fördjupad förståelse för Dielevsen som människa. Och kvar finns ett djupt berörande porträtt av ett liv i obarmhärtig kamp med ett inre mörker som aldrig släpper taget.
Köpenhamnstrilogin spelar på Malmö Stadsteater till 16/05
