Money, money, money – ABBAs nostalgiska comeback är en skamlös cash grab

ABBA är tillbaka. Med två nya låtar, en gedigen PR-push och LED-beklädda Spy Kids-dräkter. Finns det något mer 2021 än denna överraskande, men föga imponerande, händelse?

Vid en första anblick låter det intressant: Sveriges musikaliska nationalskatt gör en comeback vid en tid då ”Kulturen” kan tyckas behöva den som mest. I november dimper nämligen ett nytt album, med tio nya spår, ner i våra digitala brevlådor. Detta följs sedan upp av en konsertupplevelse till våren 2022. Men tyvärr ger ABBAs återkomst oss ingenting av det vi faktiskt vill ha. 

I ett pressmeddelande skriver bandet: 

”Egentligen är huvudanledningen till att vi fick inspiration och började skriva och spela in igen, att vi är engagerade i skapandet av den märkligaste och mest spektakulära konsert ni någonsin kunde drömma om.” Det låter intressant, tills…

”Vi kommer att kunna sitta i ett auditorium och se våra digitala tvillingar framföra våra sånger på en scen i en specialbyggd arena i London nästa vår. Märkligt och underbart!”

Märkligt, underbart och alldeles, alldeles… skittråkigt? Digitala tvillingar? Specialbyggd arena? I London, dessutom? Är det något vi törstar efter så är det väl ändå ordentliga upplevelser, riktiga människor på scen, kött och blod. 1,5 år i en ständigt digital tillvaro, och mängden digitala initiativ som under tiden har utvecklats, har fått de flesta, undertecknad inklusive, att dra en lång suck vid bara tanken. 

“Med hjälp av våra yngre digitala alter egon ska vi resa in i framtiden. Inte lätt att förklara, men så har det ju också aldrig gjorts förut” skriver bandet. 

Det är det absolut töntigaste jag hört. 

Och inte bara är det töntigt – det är också falskt. Det har gjorts förut. Visserligen har protagonisterna inte skapats ur noggrant utstuderade sensordräkter som registrerar rörelsemönster, men däremot utifrån tidigare inspelningar. Ett flertal liknande konserter har redan genomförts, med framförallt avlidna artister. Frank Zappa, Whitney Houston och Amy Winehouse är några av de musiker vars hologram lyckats fylla arenor med snordyra biljetter. Och här uppstår nämligen problem nummer två. ABBA ger oss inte bara en oönskad halv live-halv digital upplevelse – de är också… vid liv. Inte döda. Ett bankande hjärta skiljer de ännu från Kim Kardashians avlidne far. Varför hologram? Varför ska de projicera sina yngre jag, sina storhetsdagar? 

Jag förstår såklart att tiden haft sin gång, att nästan fyrtio år har passerat och att glittret från 70- och 80-talet sakta men säkert har lagt sig som damm på hyllan. Men ge oss då den rynkiga huden, de ostadiga benen, skakiga händerna. Raspiga rösterna. Låt oss se något äkta bland alla dessa blinkande skärmar och avbildningar, om det är kärleken till musiken som ligger till grund för denna återförening. Tänk om denna video, där bandet visar nostalgiska återblickar till deras karriär ihop med den nysläppta singeln I Still Have Faith In You, hade landat i att de kom ut på scen i nuvarande form. Det hade varit mäktigt. Respektingivande. Rörande. Istället får vi se Sims-liknande kopior kämpa med att skapa något slags känsla av energi och gemenskap. Varför vänta tills man dött med att återuppliva sig själv? Av just den anledningen, skulle jag vilja säga.

Är det då vår tids fixering vid ungdom, vid skönhet, som gör att bandet nu satsar på att återuppliva sina yngre jag i glittriga kläder? Som gör att de poserar i tighta overaller men vägrar visa hur kroppen ser ut när de rör sig i dem? 

Är de helt enkelt jävligt osugna på att uppträda in person? 

Eller är det tyvärr så att den kritik som bandet fick på sin storhetstid är mer befogad nu än någonsin? Jag tror att jag egentligen är för ung för att använda mig av frasen “kommersiellt jippo”, men nu gör jag det. Det här känns som ett kommersiellt jippo. En specialbyggd arena utgör knappast en hyllning till fansen eller ger de en ordentlig chans att se bandet live, såsom en vanlig turné hade gjort. Det känns snarare som ett enkelt sätt att monetarisera bandets popularitet i England, samt utnyttja de fördelar som det innebär att ha arenan placerad i en av Europas mest turisttäta städer. Det gör att det hela känns som enkel cash grab, ett sätt att redan nu dra nytta av hologramteknikens förmåga att ta tillbaka det som tiden utraderat och hinna fylla på arvskontona innan klockan tickat ut. 

Bandet avslutar sin pressrelease med följande ord:

 “Så, igen, tack för att ni väntat! Vi hoppas att få se [er] i ABBA-arenan i London och ja – se – för vi har fyllt våra avatarer, våra digitala alter egon med så mycket vi kan av våra själar. Det är inte en överdrift att säga att vi är tillbaka.”

Jag är ledsen, men det finns ingen verklighet där det där inte är en överdrift. Och jag får tyvärr finna mig själv tillrättavisad: DET är det töntigaste jag hört.