Mon Rayon: ”Vi båda har väldigt mycket main character syndrome”

Mon Rayon är indiepopduon som snabbt hunnit etablera sig som en stark, ny intresseväckande akt på indiescenen. Efter en minnesvärd debut på Way Out West är Mon Rayon nu aktuella med EP:n Post Romantic Stress Disorder. En EP som speglar deras förkärlek för det orkestrala och organiska och en romantiserad syn på livet och “den stora kärleken”.

Inför releasen av EP:N bjöd Mon Rayon in KULT till sin studio nere vid vattnet på Kungsholmsstrand. När jag kliver in i studion står Josef Ask, ena halvan av duon bestående av honom och Christoffer Zetterlund, och pillar med en stor röd affisch med deras bandlogga på. “Ska den upp lite till?”, frågar han och flyttar den nervöst upp och neråt på väggen. De förklarar  att det är deras vän Lisa Thunander som formgivit affischen och till och med skapat ett alldeles eget typsnitt bara åt dem med det vackra namnet ”Joanne Display”. 

Vi sätter oss ner. Jag får lite kaffe och vi bryter isen genom att bonda över kärleken för kult-tv programmet Solens mat. En slow tv-klassiker från början av 2000-talet om en man som reser runt i Italien och berättar om italiensk matkultur. Det visar sig snabbt att kärleken för programmet är nära besläktad med kärleken till musiken.

Josef: När jag ser det så tänker jag bara att det känns som att det fanns en sån frihet då. Men jag kanske bara låter som Owen Wilson i den där filmen. Han som tänkte att allting var bättre förr. Midnight In Paris!

Jag läste någonstans att ni inspirerats mycket av gamla spagettivästernfilmer. Är ni filmnördar? 

Josef: Neeej, inte egentligen helt ärligt. Jag tror mest att vi båda har väldigt mycket main character syndrome. Jag vet inte hur många gånger man lekte när man va liten att man va med i en musikvideo liksom. Eller att man var med i en film och man stod i spegeln hemma och sa konstiga saker. 

Christoffer: Jag tror nästan att hela Mon Rayon grejen snarare växt fram ur uppbyggnaden av fantasier kring idéer om film snarare än specifika filmupplevelser. På sätt och vis tror jag att vi influerats mer av det vi inte sett. Sånt man bara har en idé om, liksom, en romantiserad bild. 

Vi insåg att vi båda var väldigt fästa vid någon sorts nostalgi kring ett “svunnet Europa””

Innan Mon Rayon startades spelade Christoffer och Josef ihop som sessionsmusiker för artister som Jackie Mere, Emilia Pantic, Maia Hirasawa, Nadja Evelina och Boys and Ivy. 

Christoffer: Innan vi började med Mon Rayon hade vi spelat tillsammans mycket fast med andra akter. Suttit i bil många timmar hit och dit i Sverige och delat hotellrum och det var väl på något sånt hotellrum som vi började prata om att: “fan va kul det vore att göra något eget typ”. Vi insåg att vi båda var väldigt fästa vid någon sorts nostalgi kring ett “svunnet Europa” typ. Även musikaliskt drogs vi båda åt det orkestrala, dramatiska, som man kanske förknippar med sydeuropeisk sexiotalspop eller filmmusik. 

Josef: Det känns som att allt var lite mer levande förr i tiden. Som med orkestrar till exempel, säg att det var en sångare som gjorde sin tappning av en låt med en orkester liksom, då spelade de in allting samtidigt. Jag gillar verkligen det.

Josef ser sig runt omkring sig i det ombonade rummet som agerar både replokal och studio. 

Josef: Vi kan spela in grejer live här precis hur vi vill. Vi behöver inte anpassa oss till någon. Här kan vi ju bara flytta en mick om vi vill ändra något. 

Är det skönt att bara vara två? 

Christoffer: Väldigt! Vi hade så mycket tankar och idéer som silades ner redan från början mellan oss, det hade vart jobbigt att försöka förmedla det vidare. Vi kände att vi testar att göra det själva och märkte snabbt att det gick bra. Oftast när man skriver musik eller håller på så kanske man börja spela någonting och så lyssnar man och ba, det här låter verkligen skit, men här var det tvärtom. Vi kände båda efter bara första gången att det lät skitgött bara. 

Josef: Det var en av de stora grejerna vi snackade om i början. Vi älskar våra kompisar, men det är rätt skönt att bara va två. Det är så skönt att inte behöva förhålla sig till så många röster. 

Christoffer: Nu är det väldigt tydligt hur Mon Rayon låter. Mycket tydligare än om vi hade haft med folk som proddade och skrev från start. Nu har vi formats exakt som vi ville. Jag tycker att vi har ett väldigt tydligt sound nu. 

Skulle ni säga att ni är lika? 

Josef: Jag fick höra igår att Christoffer var mer tillmötesgående. Eller typ öppnare. Mer approachable! 

Vem sa det? 

Christoffer: Min flickvän haha! Men jag är nog oftare den som drar i bromsen i alla fall. Jag försöker vara en ja-sägare utan att säga ja till ALLA idéer. Men jag tror att vi kompletterar varandra bra. Vi har högt i tak och ger varandra utrymme att byta roller också.  

”När man kommer till sin gräns för hur bra man är på att lira då får man börja jobba med dynamik”

Jag tänkte på titeln: Post romatic stress disorder – har ni det eller? 

Josef:Ja men det tror jag…

Christoffer: Inte jag, jag är botad nu. EP:n helade mig!

Josef: Nej men det var vår vän Lisa som såg den titeln på något bokomslag typ och tyckte att det fångade oss. Att det var så vi kändes. 

Så ni är romantiker?

Josef: Ja jag tror det. Men det handlar väl mest om den stora kärleken liksom. 

Inte nödvändigtvis kärlek riktad till en person, men den STORA kärleken snarare. 

Så om ni skulle beskriva EP:n med tre ord? 

Christoffer: Då skulle jag säga: Hoppfull, olycksbådande och filmisk. Dynamisk kanske? 

Josef: Du är ju extremt bra på dedär med dynamik Christoffer. 

Christoffer: När man kommer till sin gräns för hur bra man är på att lira då får man börja jobba med dynamik. Där tror jag återigen att intresset för orkester och filmmusik kommer in också, intresset för att skapa en sorts dramaturgi i låtarna. 

”Vi brukar få höra att det är folks mammor som gillar vår musik”

Och vad lyssnar ni på just nu? 

Christoffer: Sam Evian. Svinbra. Både han och hans partner Hannah Cohen, har jag lyssnat mycket på. 

Josef: BREAD också. Sjukt bra. 

Vilka tror ni gillar er musik? 

Josef: Vi brukar få höra att det är folks mammor som gillar vår musik. Mammor och pappor.

Christoffer: Det hände faktiskt en väldigt gullig grej nyligen, när vi spelade på Kapsylens årliga fest i höstas. Det va svinkul för då kom det fram en kille som hette Johan och han hade tusen frågor om det vi spelat och undrade var han kunde lyssna på oss typ. Så vi snackade med honom massa och så visade det sig att han var väldigt analog typ och inte hade några sociala medier eller någonting och han ba “men hur ska jag kunna veta när ni spelar igen?!” då fick vi hans mail så nu mailar vi honom liksom varje gång vi ska spela. 

Josef, han kom väl när vi spelade sist på Källarbyn va?

Christoffer: Ja! Direkt efter mailade han ju “jättebra spelning, säg till när ni spelar ingen”. Hoppas att han kommer releasefesten på fredag…Shout out till Johan! 

Post Romantic Stress Disorder släpptes den 28 februari.