Mk.gee inkapslar den moderna indierockstjärnan
När jag kommer fram till Linnéscenen, cirka femton minuter innan konserten börjar, är det redan helt fullt. Jag hade glömt hur mycket folk det är på Way Out West, det går knappt att ta sig fram på området. I båset vid ljudteknikerna skymtar jag den brittiska sångerskan Lola Young iklädd en helröd Adidas sweat suit. Hon står lutad över staketet och pratar med några fans medan två tjejer tränger sig förbi mig. “Jag ska stå långt fram”, säger den ena med stressad röst. Applåderna för amerikanska Mk.gee börjar redan innan han klivit på scenen, och jublet är bedövande.
Det var länge sedan jag upplevde sån hysteri. Mk.gee träder fram ur en dimma och står som en siluett i bländande motljus. Han börjar med Dream Police följt av How many miles, ljudet är hårt och distat men volymen mer omfamnande än på andra konserter jag sett i helgen. Ljudet av tusentals människor som sjunger med i texten är bekant men något jag inte hört på länge – inte sen jag kollade på så kallade flickidoler i tonåren. Mk.gee är upplyst på scenen som något slags mystiskt helgon iklädd skinny jeans och brun jacka.
Spelningen är mycket rockigare än vad jag förväntat mig. Mellan orden skriker Mk.gee till i micken, instrumenten dånar. Publiken är blandad och alla verkar trollbundna av den unga artisten. När han spelar Rockman sköljer det röda ljuset över publiken. Även långt bak finns det mycket energi, och när jag ser honom stå där, bredbent (så slutty) med det lockiga håret framför ögonen tänker jag – är detta den moderna (indie)rockstjärnan?
Jag har alltid undrat om fangirlande är något reserverat för tonåren men nu står jag här i publikhavet och alla runt mig är förälskade. Han spelar Candy och I Want, tonerna för tankarna till 80-talet och artister som Prince. På det sättet känns musiken väldigt tidlös. Hans personlighet på scen är lågmäld, några korta ord i micken, ett försiktigt stamp på scenen golvet. Ljusen börjar blinka och han börjar spela You got it. Stämningen blir stökigare både i publiken och ljudmässigt ju längre in i konserten.
Det finns en annan samhörighet och känsla av en gemensam upplevelse än vad jag känt på andra spelningar under helgen. Folks entusiasm smittar av sig och jag förstår charmen av MK.gee som koncept – det är trånande, det är moody, det är distat. Hela spelningen förkroppsligar någon slags känsla, det svaga ljuset, dimman. Det känns väldigt enhetligt. En av ljudteknikerna har en glödande cigg i mungipan och gungar med till musiken. Hitlåtar som Are you looking up och Alesis spelas mot slutet och energin i publiken trappas upp ännu en gång. Bandet kliver av för att komma tillbaka en gång till. “We have five more minutes, I’m Micheal Todd Gordon, let’s go”. Musiken dränks av jubel.
