Miynt om att blanda retro med det digitala: ”Jag är ingen publikfriare”
Miynt är indiemusikern som charmat Sverige med sin varma psykedeliska indiepop, samtidigt som musiken ständigt letar sig bort från det konventionella. Hon är aktuell med sin tredje fullängdare, Rain Money Dogs, och KULT har intervjuat artisten och pratat om försöket att släppa en låt på svenska, kombinationen av det retro och det digitala, och att säga ”fuck it” och bara köra.
Vädret är lynnigt på väg till Mariatorget i Stockholm. För det mesta är det en härligt solig majdag, men då och då biter snålblåsten till. Jag kan inte låta bli att se parallellerna i Miynts musik som spelas i mina lurar: varm och omslutande, men aldrig utan experimentella, oväntade inslag som håller en på tårna. Vi möts utanför Hotel Rival och kommer överens om att Stockholmsvädret ändå är på bättringsvägen.
Miynt, eller Fredrika Ribbing som hon egentligen heter, är en svensk låtskrivare, multiinstrumentalist och producent. Hon debuterade 2015 och hann bygga upp en lojal följarskara innan debutalbumet Stay on Your Mind kom 2019. Den 30:e maj släpps hennes tredje fullängdare, Rain Money Dogs.
– Jag tyckte att Rain Money Dogs beskrev det jag kände världen var i när jag skrev de flesta av låtarna. Det pågick någon slags hundexplosion efter corona och ingen av mina kompisar blev kära längre, världen var bara pengar och regn. De tre orden fick bli sammanfatta hur det kändes när jag gjorde musiken
”När allt ska gå så fort och man ska fånga uppmärksamheten inom loppet av tre sekunder byggs det upp något slags motstånd i mig, jag vill inte göra det enkelt.”
Det har skrivits om dina tidigare album att de har “digitala undertoner” och kretsar mycket kring internet. Även Rain Money Dogs innehåller titlar som Blu-Ray Land och Data Life. Hur utforskar den nya skivan det digitala?
– Det har nog varit ett tema i allt jag gjort. Det digitala är något man förhåller sig till hela tiden, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tillhör generationen som inte hade någon mobil när man växte upp. Vi hade en stationär dator hemma men den fyllde ingen riktig funktion. Nu
lever man hela tiden i två parallella världar.
Hon reflekterar vidare över vilken roll musiken kan spela i detta.
– Allt har effektiviserats. Det är något jag har tänkt mycket på när jag gjort skivan och kanske just därför behållit långa intron och outron, en låt har tex ett fyra-fem minuters outro som är helt instrumentellt. När allt ska gå så fort och man ska fånga uppmärksamheten inom loppet av tre sekunder byggs det upp något slags motstånd i mig, jag vill inte göra det enkelt. Jag är nog ingen publikfriare.
Blir musiken ett slags andningsutrymme?
– För mig har musik alltid varit ett vattenhål, en magisk extravärld. När jag växte upp och upptäckte musik var det som att allt blev färgfilm. Det handlade mycket om att väcka fantasin i en själv, att byggda världar och förstärka känslor som va svåra att uppnå utan musiken.
Skivan Rain Money Dogs skrev Fredrika i ensamhet på en skärgårdsö förra sommaren. Jag frågar hur isoleringen påverkade hennes låtskrivande.
– Det är a blessing and a curse. Det var fint för att jag gjorde en resa med mig själv. Jag var i ett ganska frustrerat läge och kände att jag behövde bottna i något. Det kändes viktigt för mig att åka dit och se vad det blir om jag tillåter mig att bara göra det som kommer. Så jag körde bara, hamnade i flow på nätterna och höll på, kände mig fri. Ibland när jag jobbar med folk vågar jag inte spela lika mycket gitarr. Men nu var det fuck it, jag ska göra gitarrsolon. Jag bara körde. Det var fett, det blev lekfullt. Jag tycker att resultatet blev riktigt, på ett sätt. Att det verkligen blev jag.
Är det något som syns i musiken också?
– Det kanske är lite bråkigare. När jag producerar kör jag bara. Då blir det stökigt ibland. Jag jobbar ganska snabbt och vill inte hinna tänka så mycket, sen får mans städa upp i slutet. Jag fångar min egen hjärna bättre så här.
Var det någon låt som var extra svårt att skriva eller få till?
– Jag tyckte att Something in the way you move, var svår att skriva text och versmelodi till. Oftast när jag skriver låtar brukar jag jobba på alla delar samtidigt. Då är det lättare att hamna rätt – såklart att refrängen ska låta så här och så går man till nästa vers… It makes sense. Men på Something in the way you move kom jag på refrängmelodin först och kände att den här har något! Jag tyckte att melodin var så tydligt redan från början att jag kände prestation inför att skriva de andra delarna, det behövde matcha och då får jag prestationsångest.
Det instrumentella spåret Öppna brev är din första titel på svenska. Men du har inte skrivit med svensk text?
– Jag lovade i en P3-intervju att jag skulle ha en svensk låt på nästa skiva. Sen när jag började med den tänkte jag att fan, det blir ingen.
Jag frågar om det aldrig har lockat att skriva på svenska, och Fredrika invänder att Öppna brev ju faktiskt är en låt på svenska. Hon förtydligar:
– Den är ju på svenska. Den hade en svensk text, men jag tog bort texten. Tyckte den passade bättre instrumentell.
Är det något särskilt du hoppas att man som lyssnare tar med sig från skivan?
– Jag tycker att den har något melankoliskt stråk i sig, och lite annat, en palett. Jag blir nog mest bara glad om någon tycker om den. Jag vill inte säga för mycket om hur man ska uppfatta den.
”Det är något otroligt grymt i att när en låt är tillräckligt bra för att spelas in, så repar man in den och kör. Man sätter ett ljud, och sen kan man inte ändra det. Det är hett.”
Du har nämnt 70-talspopparen Doris Svensson som inspirationskälla. Samtidigt känns Something in the way you move lite Beatles-inspirerad. Hämtar du mycket inspiration från äldre musik?
– Ja, det gör jag nog. Mycket från 70-tal. Jag lyssnar på all typ av musik, men jag har någon typ av fäbless för ljudbilderna på 70-talet – det var nåt med hantverket då. Om jag har resurserna tänker jag spela in nästa skiva på tape. Idag när man producerar kan man ändra allt hela tiden. Man kan vara så jäkla slapp när man skriver musik. Det är ju skönt i och för sig att slippa ta stora beslut tidigt i låten, men jag börjar längta efter att vara lite radikal och lita på riktningen redan från början. Det är något otroligt grymt i att när en låt är tillräckligt bra för att spelas in, så repar man in den och kör. Man sätter ett ljud, och sen kan man inte ändra det. Det är hett.
Jag har funderat lite på om det finns någon balans mellan att ljudbilden ofta känns retro, samtidigt som det digitala också alltid finns där i din musik?
– Jag lever ju fortfarande i nutiden. Om det är något jag inte går igång på är det när det blir…vad heter det, när man försöker göra exakt samma som förut?
Pastisch?
– Nej, man vill inte att det blir en pastisch av någonting. Det fina är om man tar in det man tycker är bra och inkorporerar det i det som händer nu. Det blir en blandning av musiken jag gillar och det liv jag lever nu.
Vi fastnar i en diskussion om just denna balans, mellan retro och nutid.
– Retro blir mest som ett stilistiskt grepp. En smaksak. Jag gillar att blanda. Till exempel göra en ganska klassisk prodd och sen slänga på någon tokig synt eller sjunga om iPhones, typ. Det händer något när man mixar ytterligheter.
”Det är just det fokuset jag behöver för att kunna komma in i en kreativ process på riktigt, inga telefoner.”
Jag undrar om det kan ligga en sorts ärlighet i att inkorporera det digitala i sin musik, när det utgör en så stor del av vardagen.
– Folk har väl tyckt så i alla tider, men jag tycker att det är en klurig tid vi lever i. Kanske framförallt med fokus. Jag har haft lite svårt med det de senaste åren och det var därför jag behövde stänga in mig ute i skärgården och
skriva. Och det är just det fokuset jag behöver för att kunna komma in i en kreativ process på riktigt, inga telefoner.
Och inför din nästa skiva – är det den nya inspelningsprocessen som lockar?
– Jag är sugen på att göra något lite annorlunda. Jag testade att åka ut till samma ö igen för ett tag sedan, men kom inte “in i det”. Jag längtar efter att ta in lite fler människor i processen den här gången. Det är ju kul att kunna göra både och. Men denna gång blir det mer samarbeten och mer begränsningar. Begränsningar är ju kul. Begränsningar skapar utrymme för oändlighet. Det är något hämmande när man har alla möjligheter. Jag blir pirrig av att tänka på att spela in på tape… att kunna ett hantverk. Men jag tror det kan bli riktigt kul.
Miynts andra album: Rain Money Dogs släpps den 30 maj.
