Misären tar över i Schulmans ångestfantasi
En humorlös mor går inte att älska. Ett humorlöst barn går inte att älska. En humorlös pjäs går inte att älska. Älskar, älskar inte. En pjäs om kärlekens frånvaro lyser med en annan mer förödande frånvaro, nämligen spiritualiteten. I en rakt igenom sentimental kaka till föreställning består russinen av en intressant syskondymanik och Helena Bergströms förtrollande nimbus. En mammis av hennes kaliber går ju alltid att älska!
Pjäsen är ett hyperrealistiskt kammarspel i två akter vari den första möts tre bröder (Björn Elgerd, Peter Viitanen och Nils Wetterholm) i ett kök för att fira sin mamma med tårta – något jag aldrig hört maken till att man skulle göra PÅ MORGONEN för sin mor som vuxen avkomma, men det ligger onekligen något barnsligt agg bakom hela företaget. Det känns mer som en födelsedag, något jag vet att kvinnor av en viss ålder (läs; min egen mor) inte är särskilt glada över att fira. Men firas ska de, vare sig de vill eller inte. Helena Bergströms Saskia, modern, vill det inte, hon skriker istället och kastar böcker. Alex Schulmans (text och regi) Mors dag på Dramatens lilla scen är Morran och Tobias för borgarbrackor, utan kärlek och skratt, ett simpelt nöje för den som vill slippa tänka och istället tycka synd om sig själv.
Det är såklart väldigt härligt att snacka skit om sina föräldrar med sina syskon men de tre bröderna är så elaka, inte bara mot sin mor (må det vara förtjänt eller inte, men chockartat opassande är det) utan också mot varandra. De bråkar om pengar, tänker på vad de ska ärva, de lyssnar inte på varandra, de ställer ultimatum. Jag måste i psykologiskt försvar anta att bröderna symboliserar tre inställningar hos en ensam och mer komplicerad individ gentemot sin mamma. En broder tar henne i försvar, den andra anklagar henne öppet. Den tredje menar på att dennes barndom rymmer ett trauma, som av fåglar likt de i Tennessee Williams Suddenly Last Summer triggar honom till ångestattacker.
Det ursprungliga traumat är dock en mors dag från brödernas barndom när fadern (David Rangborg, som i pjäsen dyker upp ur kylskåpet – nästan roligt) tvingar de då mycket unga sönerna att gå in till en skrikande mamma, något som gestaltas av att ljuset skiftar och vi förstår att det är ur minnet sönerna ser sig själva gå mot dörren. Hela första akten spelas liksom i väntan på en jättelik Maman-skulptur av Louise Bourgeois. Dörren i köket till mammans sovrum är en laddad portal till spindelhålan.
Den andra akten är det mamman själv som härskar över. Helena Bergströms karaktär, härligt rökande och rotande bland böcker och paradisaskar (min favoritdetalj i dekoren) berättar, såsom en mammis gärna gör, om sig själv och om sitt moderskap. Hon är dramats mest komplexa karaktär, hon rymmer mer än sina söner, men precis som de saknar hon värme, bara en gnutta kärlek finns – kärlek till det förflutna och de döda. Åh, Helena Bergström, du Guds lilla revben! Vore det inte för den fasansfulla (och igen, nästan roliga) finalen så skulle man väl förlåtit hennes karaktär, bara för att skådespelerskan bakom är så övertygande. Publiken lutar sig fram när hon tar en konstpaus och gråter när hon erkänner sig besitta en otillräcklig kvantitet kärlek för sina barn.
Likt en plastikkirurg plockar revben ur kroppen, har Alex Schulman i texten slitit kärlek och värme ur sin pjäs, där det finns få stunder till försoning, en bror kramar en bror. Broderns skratt ekar tomt och osympatiskt. Ett kliniskt förstoringsglas läggs istället på psykologiska företeelser som hjärtängslan, illvilja och klander. Ett högt pris för autofellatio. Man brukar ju säga att sinnena förhöjs om ett av dem berövats men säger man det när Stevie Wonder eller Beethoven är i närheten? Kanske är det så att misären och den gråtmilda nostalgin i Mors dag har förhöjts för att sluta i en pervers ångestfantasi. Patologin i att bröderna i pjäsen med flit upprepar sitt trauma blir dock knappt trovärdigt. En av bröderna blir pappa. Den andra brodern frågar faktiskt högt varför de ens är där? (Jag undrar det också!) Den tredje brodern går in till mamma! Ljuset skiftar, den äldre skådespelaren är borta och till den elaka spindeln går en liten pojke, effektfullt och förutsägbart. Det bara håller inte hela vägen. Jag tror inte helt och fullt på karaktärerna för de är nostalgiska representationer av entropins skugga i skenet som tar oss från immanens till minne.
Jag blickar inåt, grubblar, blir nostalgisk och tänker på min egen mammis. Hon som en gång skickade ett sms till mig som var avsett för min pappa där hon tydligt klagade över hur jobbig jag var. Enkelt för mig att förlåta (för att jag besitter ett någorlunda sinne för humor). Men ska jag ge henne två biljetter till Mors dag på Dramaten i 60-årspresent (ser ut som 49 ska tilläggas) som straff för det? Hon gillar ju filmen De bästa av mödrar av Klaus Härö, och samma känsla och teman finner vi i Mors dag.
Mors dag spelar på Dramatens lilla scen till 27 maj 2026
