Mindre av mediemännens offentliga onani tack

Oops, menade att skriva mediemänniskornas* i rubriken! Eller egentligen inte oops alls, för vill inget hellre än att utnyttja mitt etablerade intresse för troperna “sex” och “feminism” för att locka läsare. Jag jobbar faktiskt väldigt hårt med att branda mig själv med dessa epitet – några på måfå tagna exempelrubriker ur mitt KULT-arkiv som styrker tesen är; Det nya sexet – skräck, vetenskap och monster, Kvinnans förfall: knullbarhetens förgänglighet och, ugh denna är nästan för tydlig för att kunna vara på riktig, diktsviten kåta stunder. “Lejla, vi ser vad du gör!”, tänker ni nu och; ja? Det är meningen? För jag är för skamlöst obrydd för att ens försöka dölja min “mediestrategi”, därav “felskrivningen”, aka “klick-betet”.

Men låt mig förtydliga saken: Denna gång är det inte mediemännen som jag är trött på. Eller alltså inte enbart dem. För männen ingår absolut i gruppen vars offentliga onani jag fått lite väl mycket av. Gruppen som orsakar min utmattning nu är: “Mediemänniskorna”. “Den kulturella medelklassen”. “The average Södermalmsbon”. Se där – inte är det bara männen som kan vara störiga! Progressivt, javisst! Men vad har då mediemänniskorna gjort sig skyldiga till? Jo, inget mindre än att förpesta kulturen med sina URTRÅKIGA liv. Eller det är så jag tänker att alla som inte ingår i, kan relatera till eller har någon som helst intention att vilja ingå eller relatera till denna grupp människor tänker när kulturella uttryck efter uttryck som skildrar den kultiverade medelklassvardagen i alla dess möjliga (och omöjliga!) nyanser sköljer över dem.

Låt mig ge några exempel: Kärlek & Anarki. Orca. Amningsrummet. Samlade verk.

Alla har de gemensamma nämnarna; vithet, över- till medelklasstillhörighet, bosättning i någon av Sveriges storstäder och en stor ansamling av “rätt” typ av kulturellt kapital. Verken skildrar människor som håller föredrag (och super/knullar) på Bokmässan, flyr småbarnslivets förgörande tyngd genom att checka in på lyxhotellet bredvid, depressions-snacksar parmaskinka och ruccola, och i minst vart tredje utandning refererar till någon död filosof. Detta är, kort sagt, människor vars skräckherravälde utgörs av att tappa ansiktet; förlora sitt anseende och bli dränerad på den kulturella rikedom de ihärdigt vigt sina liv till genom att läsa Platon, hänga med i många gånger meningslösa kulturdebatter och lyssna på all musik som Pitchfork rankat högre än 8.0. Därigenom har de lärt sig att signalera sitt höga intellekt genom att sådär i bara farten citera Horatius (eller annan valfri poet född i tidsspannet Antiken till Romarriket) och visa prov på sin in-i-märgen feministiska övertygelse genom att säga “en” istället för “man”. Så smidigt och så bra!

Eller ja, bra hade det varit om dessa gester i fler fall hade räckt längre än till själva utförandet av dem – som om ens “feministiska övertygelse” hade räckt till att göra motstånd i faktiska situationer där kvinnor och icke-binära förtrycks. Men så länge utövaren har lärt sig de rätta sociala koderna, normerna och reglerna för de sociala rum den befinner sig i, vilket dessa personer som sociala varelser såklart har, så spelar det inte så stor roll. De har rätt habitus för rätt rum – som Bourdieu hade sagt – så de inte bara passerar, utan de passerar friktionsfritt och upplyft av uppmuntran och uppskattning av sin omgivning. Må de kanske inte vara de ekonomiskt rikaste, men rika på kultur, intellekt och makt är mediemänniskorna minsann!

Den uppmärksamme läsaren känner nog vid det här laget att den har synat mig; jag om någon namedroppar väl kreddiga akademiker och filosofer (hallå BOUR-DI-EU) i min “kritik”? Och ja, det är helt korrekt att jag i texten redan har hunnit byta ut man mot en vid mer än ett tillfälle. Så jag ingår visst i den grupp som kan relatera till eller vill ingå i den kulturella medelklassen, och därför kan man tycka att jag om någon borde tänka på tonen när jag talar om min potentiella framtid. Problemet är att det är just synen av min potentiella framtid som gör mig upprorisk. Som får mig att känna: men usch nej, fy va tråk! Den känslan föds ur de gemensamma dragen i Samlade verk, Orca, Amningsrummet och Kärlek & Anarki som jag tycker mig se en allmän tendens i, något som verkar vittna om en utveckling av kulturen på sikt. Missta nu inte verken för att vara tråkiga – tvärtom är de svinbra, svinunderhållande och/eller svindlande. De ingår, för att övertyga er om hur inte-tråkiga de är, i min topp tio bästa kulturupplevelser från den senaste månaden. Sannerligen så älskar jag dem, MEN…

TRENDEN. Utvecklingen dessa verk vittnar om – den står jag inte ut med. För de tendenser som jag tycker mig se i verken är en ökad ängslighet inför att porträttera något utanför det egna, utanför ens bekanta lilla värld. En effekt när identitetspolitikens debatt om tolkningsföreträde sipprar in i kulturen är att det formar vad skaparen känner sig kunna, och våga, skildra. Grundproblemet är såklart, som påpekats av många innan mig, homogeniteten i gruppen som skildrar; i vilka kroppar, erfarenheter och blickar som producerar den kultur som massprids. Det är den bristande representationen inom kulturen – i vilka som tas in och vilka som ser det som ens möjligt att jobba med exempelvis kulturjournalistik. För vilka personer som ens kan få idén att de skulle kunna jobba med kultur och/eller media – i betydelsen att ha ett förvärvsarbete som ger en inkomst som går att leva på – menar Bourdieu beror på deras position i samhället. Vilken bland annat bestäms av vilka ekonomiska, kulturella, sociala och sexuella kapital en har. Alltså; hur mycket pengar en har på kontot, vilken utbildning som står på CV:et, hur svenskt ens namn klingar och hur fuckable ens kropp anses vara, för att ge några konkreta exempel. Därmed har valet att bli konstnär, sjuksköterska, lärare, frisör eller content producer ett starkt “samband med det sociala ursprunget och med benägenheten att ta risker, en benägenhet som det sociala ursprunget gynnar i olika grad beroende på vilken säkerhet detta ursprung kan erbjuda” – för att citera denna texts älskling Bourdieu.

Mottot blir; Skildra det du är bekant med och ducka risken för kritik, vilket resulterar i att kultur-mediefolket skildrar sig själva, ser sig själva och sedan hyllar sig själva i det offentliga. Det blir en tresidig offentlig onani som jag, helt ärligt, är tveksam på om det finns samtycke till.

Då grundproblemet alltså är strukturellt och strukturer är tröga till sitt varande så tar det tid att införliva lösningen, som är att skapa representation i medie- och kulturkåren. Under tiden bombarderas vi med olika former av självporträtt av mediemänniskans vardag, då ängsligheten över att trampa på tår vinner och lämnar denna lilla skärva av riskfri, klanderfri kulturproduktion. Mottot blir; Skildra det du är bekant med och ducka risken för kritik, vilket resulterar i att kultur-mediefolket skildrar sig själva, ser sig själva och sedan hyllar sig själva i det offentliga. Det blir en tresidig offentlig onani som jag, helt ärligt, är tveksam på om det finns samtycke till.

Det talas ofta om förhållandet författare–verk, men jag skulle vilja fokusera på relationen mellan läsaren och verket. Och kanske mer specifikt på läsaren som recenserar kultur. Jag vill inte ifrågasätta att kritiker är kompetenta – att de kan värdera ett kulturellt verk utifrån vissa bestämda mått bättre än andra som inte har den kunskap och kompetens om historia, tradition och genre. Men jag vill stanna upp vid bättre. För så vitt jag vet så går det (än?) inte att bli utomkroppslig, att skiljas från sina erfarenheter, upplevelser och sitt subjekt – inte ens för den mest kompetenta av kulturkritiker. Personer kan vara olika bra på att vara transparenta med sin subjektivitet, men ingen kan göra sig fri sitt subjekt utan att dö (vilket skapar helt andra problem för kritikern). Så recensenternas upplevelse av läsningen är oundvikligt och automatiskt influerad av deras Jag; vad den känner igen, vad som väcker känslor, och vad kritikern mött och tyckt om tidigare i livet. Recensenten kan inte annat än att, för att åter (förlåt!!!) referera Bourdieu, uppleva fullständig förtjusning i mötet med det bekanta; vare sig det rör ens livsstil, språkbruk eller kulturhistoriskt bekanta teman. Så när det egna livet, i sina alla medelklassade vardagsvarianter, dyker upp blir det svårare för mediemänniskorna (en grupp kritikern ingår i) att inte hylla – att inte bli upphetsad av sin egen spegelbild. Deras egna reflektion är svårare att kritisera än det som för dem känns främmande; som exempelvis musikaliska skildringar av en vardag präglad av kriminalitet. Eller poesi som kapslar in utmattningen, ilskan och frustrationen över att vara förtryckt av rasistiska strukturer. Eller varför blir annars dessa verk, när de kommer från vissa kroppar, mycket oftare sedda som “fulkultur”? Är det för att dessa verk är “objektivt” sämre? Eller rör det sig om en objektivitet för vissa?

Om en istället ska se ängsligheten som ett försök att göra gott, eller i alla fall mindre skada, så råkar det också fungera kontraproduktivt. För faktum är att representation saknas i kultur- och mediavärlden, vilket leder till att skräcken att skildra utanför det egna kända, de rum och problem en känner igen från sitt individuella liv, blir reproducerande av en homogenitet som identitetspolitikens pådrivare vill motverka. Istället för att få ett rikt utbud av perspektiv, kroppar och livshistorier, så får vi mer av samma perspektiv, kropp och livshistoria. Ett massmisslyckande, skulle man kunna säga.

Eller varför blir annars dessa verk, när de kommer från vissa kroppar, mycket oftare sedda som “fulkultur”? Är det för att dessa verk är “objektivt” sämre? Eller rör det sig om en objektivitet för vissa?

Det behöver inte vara så, utan det går att skildra andra perspektiv än sitt eget på ett sätt som är berikande, insiktsfullt och respektfullt inställt till det som berättas. Det är till och med en kulturens kärna – en förutsättning för det kreativa skapandet. Och det har gjorts väl många gånger. John Steinbeck skriver i Vredens druvor en samhällskritisk, rik, respektfull och realistisk historia om en arbetarklassfamiljs kamp under 30-talets depression i USA – en erfarenhet som Steinbeck; uppväxt i en övre-medelklass tillvaro och utbildad vid Stanford University, saknar personlig koppling till. Boken är massivt hyllad, en klassiker, och har varit betydande för klasskampen i USA – och är det än idag till den grad att den på grund av sitt radikala innehåll är förbjuden att använda i undervisning i delar av USA. Skildringar av andra perspektiv kan alltså uppenbart landa och göra rätt. Det handlar, som Lila Shapiro skriver i en artikel i Vulture, om att skifta fokus från “‘whether’ to ‘how’” i frågan om att skildra “the other” i litteraturen. I artikeln intervjuar Lila tio författare som gör detta; skildrar perspektiv de själva saknar personliga erfarenheter av, och kommer fram till att alla har olika tillvägagångssätt i processen, men där ingen av dem är immun mot rädslan att råka skildra andra på ett inkorrekt, okänsligt eller respektlöst sätt. Det krävs ett mod för att inte låta den rädslan hindra en, då det är som författaren Victor LaValle säger “scary to be bold”, men också ett gediget, ihärdigt och helhjärtad investering i det som vill porträtteras i exempelvis litteraturen.

Ett mod som måste finnas, både för den konstnärliga friheten; då självcensur är minst lika hämmande som annan extern censur, och ur en politisk synvinkel. För i många politiska kamper för rättvisa har kultur och media en avgörande roll. Ett ansvar att visa på världens mångfacetterade och komplexa karaktär, utan hämning av rädslan för att trampa tår. Ansvaret ligger inte bara i att jobba med den faktiska, kroppsliga representationen inom medie- och kulturbranschen, utan därtill också med vad som skildras, och hur det görs. Något i vilket alla har ett ansvar att ta. För ansvaret att skildra upplevelser av förtryck, förlust, flykt med mera, ligger inte enbart hos individer med personliga erfarenheter av detta. Att skildra det personliga kan vara för emotionellt krävande och/eller praktiskt omöjligt för att kunna eller orka göra det – som att exempelvis skildra livet på flykt medan man är på flykt. Likt den feministiska kampen inte kan förväntas drivas av enbart kvinnor, så kan vi heller inte förvänta oss att de med personliga upplevelser av andra samhällets orättvisor ensamma ska bära ansvaret i att skildra dessa erfarenheter i kulturen. Ett bättre motto vore därför: “Tillsammans hjälps de åt”.

Jag hoppas därför att det finns mod att söka sig utanför det egna, att våga slänga sig utför trots att det finns risker med det. Men att dessförinnan göra allt det förberedelsearbete, med den konstnärliga passion som riktigt drabbande och värdefull kultur kräver. Främst hoppas jag att insikten om problemet med omfattande brist i representation – inte bara inom medie- och kulturbranschen utan även inom alla andra hög status- och/eller inkomstgivande yrkesområden – ska börja ge reella utslag i hur man anställer, befordrar och ger utrymme i offentligheten. Den förändringen behövs framför allt, och helst typ redan igår. Hoppas, hoppas, HOPPAS att min farhåga om den tilltagande offentliga onanin av den kulturella medelklassens livsstil är en far fetched, aldrig att bli uppfylld, dystopi. Låt det snälla rara bara vara ett förvirrat utslag av min perverterade fantasi.