Mikael Niemi: ”Det vi har brist på är de utvecklade historierna”
Vad händer med vår förmåga att föreställa oss andra världar när allt fler berättelser redan är färdigpaketerade åt oss? Vendela Lundegårdh möter Mikael Niemi i ett samtal om fantasi, språk, litteratur och makt.
Vad betyder fantasi för dig?
– Fantasin är där allt börjar. Och följdfrågan blir ju vad fantasi är. Det finns nog olika svar på det, men ett svar är att släppa den logiska hjärnhalvan och gå över till den högra hjärnhalva. Det är ett kravlöst tillstånd i hjärnan.
Fantasin går aldrig ut på att prestera. Det är liksom det som gör det så skönt. Den kan å ena sidan vara ett tidsfördriv – om man har tråkigt kan fantasin komma i gång. Eller så är det, som i mitt fall, ett jobb. Men det finns ändå aldrig något krav på fantasin. Man låter det komma som det kommer.
Jag tror att det är vad som bromsar en när man är ung: prestationen kring det hela. Man tänker för mycket.
Man börjar fantisera och tänka: ”Ah, det där blir ju dåligt” eller ”Det där är för skamligt, knäppt eller galet.” Det som finns där, finns ju där. Och ur det kommer skapandet. Och sist kommer trädgårdsmästaren som tuktar och skär bort och ansar lite. Rensar och så. Men det ska komma på slutet. Man ska aldrig börja med att självcensurera sig själv, för då dör fantasin i princip alltid.
Du har skrivit hela ditt liv, på vilket sätt tänker du att språket och hur vi skriver, gör att vi uppfattar verkligheten?
– Det var först när jag försökte bli författare och blev refuserad som jag upptäckte att språket kunde sätta gränser. Det gäller inte bara att ha något slags talang eller öppen ådra, utan du måste också lära dig hantverket på något sätt.
Språket är en fantastisk verktygslåda! Språkets möjligheter bär en miljon färger på sin palett. Det är fantastiskt obegränsat.
Det handlar inte bara om grammatik eller ordrikedom, utan om språkets förhållande till ens liv – gestaltning helt enkelt. Och så fortsättningen förstås, där man börjar hitta på och förstärka. Det som vanligt folk kallar för att ljuga eller överdriva. Då hamnar man verkligen inom berättandet och inom språket. Det är där du påverkar människor på djupet.
Vad är det som gör att vissa berättelser påverkar oss så starkt?
– Jag är ju själv en läsare, så jag påverkas av andras författares ord och böcker. När jag läser något som är riktigt jävla bra tänker jag alltid: ”Åh, fantastiskt vad bra det var!” Och sen kommer frågan: ”Men hur gjorde de?”
Ett exempel är Knausgård och Min kamp-serien. Där gjorde han någonting som för mig var helt nytt. Han var i nuet på något sätt. I detaljerna och i den där enorma närvaron. Trots att det han beskrev låg i hans barndom och utspelade sig för länge sedan är han ändå i nuet. Det är lite Marcel Proust har jag kommit på, stilen egentligen. För Proust skriver ju i samma enormt ordtäta närvaro. Men Knausgård gör det till och med bättre. Där har du verkligen en sådan där litterär gåta. Och en sådan teknik som är fan… helt lyckad alltså.
Men man kan också gå åt andra hållet. I isländska sagor är undertexten stark. Du skriver en berättelse genom minst antal möjliga ord, nästan, och ändå lyckas du få läsaren eller lyssnaren att fylla i. Då kan man framkalla känslor av skräck, avundsjuka, vrede, hänförelse eller beundran.
När du pratar om undertext, varför är det viktigt?
– Jag försöker alltid behålla gåtor, hål, rum. Det gör man genom att till exempel beskriva ett par detaljer väldigt noga, men så hoppar man över ett par andra viktiga detaljer. Man måste lämna öppningar där läsaren på egen hand kan fylla i.
Vilken funktion kan den där öppningen fylla i ett samhälle som redan är överfullt av information och berättelser?
– I vårt flöde ser jag ju fullt av berättelser, och de där så kallade algoritmerna är smarta. De vet att våra mänskliga hjärnor letar efter berättelser och samband, och använder de hela tiden för att få oss att stanna kvar.
Det är grunden i internet: berättelser. Men de är ofta så förenklade att man blir uttråkad. En berättelse kan till exempel vara att världen håller på att erövras av onda makter, där någon grupp pekas ut som fienden.
Folk går på det, letar vidare och förstärker det. Så får man hundratals nya sådana hemsidor där man förstärker sin islamism, fascism eller vad det nu kan vara. De berättelserna har vi ingen brist på. Det vi har brist på är de utvecklade historierna. Och det är det som litteraturen kan tillföra.
Vad kan den utvecklade berättelsen göra som den förenklade inte kan?
– Ett långt liv är ju en lång berättelse, eller många långa berättelser. Och sådana berättelser är inte rätlinjiga. Du är god och så vinner du – det fungerar inte. Eller du är ond och så får du ditt straff. Det kan till och med vara att du är god, blir ond och sedan blir god igen på slutet.
Sådana bågar, släkthistorier, är komplexa. Du behöver mycket tid och plats för att utveckla dem. Litteraturen gör att du ser många möjligheter i världen, i samhället, i dig själv, i individen, i ekonomin. Du ser vad det leder till i den här historien. Men du ser också att det kunde ha blivit annorlunda – genom att läsa en bok där det blev annorlunda.
Samtidigt lever vi i ett samhälle där många upplever att tiden för att läsa en roman blir allt knappare. Vad tänker du kring det?
– Det vi har gjort med vårt samhälle är just att vi har tagit bort fritiden.
Folk säger: ”Vi har lika mycket fritid som i dag.” Nej, men vad gör vi av vår fritid? Vi hackar sönder den och fyller den med väldigt mycket tryckinnehåll.
När jag var barn fanns det mycket tid när man satt och väntade och det fanns fan ingenting att göra. Min barndom var fylld av sådana moment. Men sedan började det försvinna. Jag kommer så väl ihåg när min kompis hade skaffat en Walkman bandspelare. Då började han gå omkring och hade alltid musik i öronen. Alltid, jämt och överallt.
Sedan har den utvecklats till smartphonen. Jag har ju sett smartphonen komma. Det är ju en revolution som har skett i hela världen, och jag har sett hur den har påverkat människors tid. Det räcker inte med att du fyller ditt liv med en linje, utan du ska ha flera linjer. Du kan sitta framför tv:n, ha pluggar i öronen och sticka samtidigt. Det är en lång, intensiv, ständig överstimulans som jag i grunden tror är väldigt destruktiv.
Du använder inte själv telefonen på samma sätt?
– Nej, för fan.
Jag brukar tänka på det när jag bor på hotell. På hotellfrukosten brukar jag kolla hur många som tittar på sin granne. Jag skulle säga att kanske 80 procent har med sig telefonen, lägger den på frukostbordet och kollar vädret, dagens planering eller vad som helst.
Jag gör faktiskt inte det. Jag tittar på människor. Jag äter min frukost och tänker: Vad är det för mat? Vad har kocken fixat här? Och så tittar jag på människor och tycker det är fantastiskt roligt och spännande att fundera på: Vad gör de? Var kommer de ifrån?
Det är ju så författare gör. Man ser på andra och får idéer och stimulans.
Men tror du att vi kan hitta tillbaka till litteraturen?
– Ja, möjligheten finns och jag tror att vissa kommer att göra det. Men jag tror nog tyvärr att det kommer att fortsätta gå ner. Jag tror att läsandet är ganska dömt att gå ner. Inte försvinna, det tror jag inte.
Vissa människor kommer alltid att älska böcker och hålla fast vid litteraturen och dess fantastiska sätt att fånga en människas sinne. Att vi kan uppleva saker genom svarta krumelurer på ett papper är egentligen helt otroligt. Just den uppfinningen är så enorm att den aldrig kommer att försvinna.
Men litteraturen kräver oftast en total koncentration, och det är ju det som är det fantastiska med att läsa.
Vad händer när även litteraturen börjar anpassa sig efter den nya uppmärksamheten?
– Konsekvensen är ju att litteraturen anpassar sig efter detta. Det skrivs böcker direkt som talböcker. De ska vara enklare, kortare, ha färre huvudpersoner. Det kan till och med vara ett uttalat krav från talboksproducenterna. Det får inte vara för komplicerat, för då tappar du lyssnare. Det behöver inte betyda att de berättelserna är sämre. Men det påverkar litteraturen i stort.
Litteraturens utmaning ligger inte att konkurrera med alla de berättelser som redan finns, utan att fortsätta skapa sådana som kräver något av oss – som lämnar tomrum för oss själva att kunna fylla i.
